Veckans boktips: 1794

Uppföljaren av ”1793” heter logiskt nog ”1794”. Jag tvekar aldrig över att läsa fortsättningen av Niklas Natt och Dags ”Bellman-noir”, som genren tydligen fått heta. Men nu måste jag utfärda en varning: ”1794” slutar utan några väsentliga svar och fortsättningen, nämligen ”1795”, kommer inte förrän hösten 2021.

Besviken.

Miljön är Stockholm och tiden är 1700-tal. Jag vet inte hur ni föreställer er 1700-talet, men jag har gått omkring och inbillat mig att det åtminstone finns någon liten ljusglimt. Kanske ror något litet sällskap ut på öarna, har picknick och sjunger Vila vid denna källa. Typ så.

I Natt och Dags böcker finns bara mörker och elände. Människorna beskrivs som rovdjur, redo att flyga i strupen på varandra. Alla krälar de omkring på samhällets botten, fattiga, skitiga och berusade/galna i största allmänhet. De få som fått förståndet i behåll ägnar livet åt att ängsligt titta över axeln, beredda på spinnhuset, tukthuset, bilan eller något ändå värre.

Detta är Natt och Dags styrka, den obeskrivligt vidriga berättelsen som är så spännande, men samtidigt hans svaghet. Det blir för räligt och jag orkar inte läsa om fler uppfläkta och skändade kvinnolik.

Och ändå gör jag det för det är omöjligt att låta bli.

Huvudpersonen, om man nu kan kalla honom det, är Jean Michael Cardell, den enarmade slagskämpen från ”1793”. Hans kompanjon från ”1793”, Cecil Winge, är död, men i stället dyker hans bror, Emil Winge upp, lämpligt nog.

Tillsammans tar de sig an ett fall som polisen för länge sedan gett upp. En mor vill utreda sin unga dotters brutala död, vilken skedde på självaste bröllopsnatten. Dotterns nyblivne make, den likaledes unge ädlingen Erik TreRosor, är försvunnen.

Vi läsare får redan i början av boken läsa Erik TreRosors berättelse, så vi vet var Erik är. Men vem mördade hans unga hustru? Det förstår egentligen både vi och Cardell/Winge. Frågan är hur det ska kunna skipas rättvisa, för det om något verkar helt omöjligt – om det nu finns något som heter rättvisa?

Förutom att vara en kriminalare i historisk miljö, vill ”1794” peka på samtida företeelser, vilka påverkar våra litterära hjältar i allra högsta grad.

Till exempel Barthélemy, en ö i Karibien, som koloniseras av Sverige. I ”1794” hamnar Erik TreRosor där och får en bild inifrån av slaveriets vämjeligheter. Jodå, Sverige har en del på det historiska samvetet.

Även Rousseaus tankar om ”naturens rätt” gestaltas på ett groteskt sätt. Om inflytelserika mörkermän tolkar Rousseaus teorier efter egna syften och lever ut sina ”naturliga drifter” och ingen moralisk instans finns över dem, kan de ostört fortsätta sitt värv. Tror de.

Cardell och Winge kämpar alltså, minst sagt, i motvind.

Förutom Cardell finns den unga Anna Stina kvar sedan debutboken. Hon är höggravid och berövas sitt tillfälliga skydd, vilket driver henne ut i vildmarken, där stora delar av hennes berättelse utspelar sig. Jag uppskattar ett kvinnligt perspektiv i denna hårda manliga 1700-talsvärld.

Och så slutligen språket. Hela boken är iklädd en tidstypisk språkdräkt. Till en början snubblar jag över formuleringarna och får läsa om, men jag kommer snart in i 1700-talsprosan och uppskattar den mycket. Skickligt och trovärdigt.

Om man bara läser ”1794” som en spänningsroman, blir man inte besviken. Boken är en riktig bladvändare och håller dig i sitt grepp till sista sidan.

Om man har lite större anspråk än så, tycker jag för det första att de historiska förväntningarna infrias. Men tyvärr tycker jag också att Natt och Dag faller i sensationsgropen och alla spektakulära vidrigheter blir övermaga. Gränsen mellan pekoral och bra litteratur är smal.

”1794” av Niklas Natt och Dag får 4 av 5 blåbärspajer av mig.

Guds fria fågel

Förra året blev mitt Lina Sandell-år, då jag kuskade runt och berättade och sjöng. En gammal läsartradition.

Mycket längre än så har jag tänkt åka till Linas älskade ”Fröjderyd”, födelseplatsen in the middle of Småland.

Corona satte P för sångarturnéer, men öppnade dörrar för svemester i Småland. Storebarnet följde med; ”Jag kan åka Sverige runt i ett baksäte bara jag blir bjuden på mat”, som hon så anspråkslöst sade.

I Fröderyd föddes Lina Sandell 1832. Hennes far var kyrkoherde och en superkändis, fast ordet inte var uppfunnet än. Folk vallfärdade till den lilla orten för att höra Jonas Sandells förkunnelse och möjligheten att få personlig själavård.

Här satt han i sitt arbetsrum vid sitt skrivbord på sin kubbpall och tog emot besök.

Och här låg Lina i schäslongen och lyssnade och lärde.

Inte skulle hon vara där, inte. Som prästdotter förväntades hon lära sig hushållsarbete, för att sedan kunna gifta sig med en annan präst och lära sina döttrar hushållsarbete.

Men Linas håg stod till ordet, boken och bildning. Pappa Jonas lät installera en liten atbetsplats åt henne i rummet och såg till att hon fick en gedigen utbildning.

Mor Fredrika tyckte att Lina väl åtminstone kunde ha en spinnrock i rummet, så hon gjorde någon hushållsnytta, men fick ge upp även detta. ”Ja, sa hon slutligen på bred småländska, Lina är ju så mager, klen och ynklig, så hon blir väl inte gift i alla fall.”

Nej, det där med äktenskap var, liksom hushållsarbete, inte något Lina trånade efter.

Som kvinna på 1800-talet var du först under din fars förmyndarskap och därefter din makes. Enda chansen att få bli myndig var om det inte fanns någon fader eller make att tillgå och då var du som kvinna ändå tvungen att skriva till kungs för att ansöka om eget förmyndarskap.

Men nu går vi händelserna i förväg.

Vid Fröderyds prästgård fanns på Linas tid en 150 år gammal ask, vilken planterats av en tidigare prost som minne av Karl Xl:s besök på orten.

Vid den lät Jonas Sandell bygga en trappa och en liten avsats, och här hittade Lina sin käraste tillflyktsplats. Fåglar som byggde bo inspirerade henne till att skriva ”Tryggare kan ingen vara”. Melodin till texten var en nidvisa om Napoleon som hemvändande soldater trallade på.

Det här var Linas grej, att skiva. Vid 14-års ålder gav hon ut sin första diktsamling.

I pappans arbetsrum stod ett väggur, som påminde henne om en engelsk saga om pendeln, visarna och lodet, vilka trätte om vem som hade det tyngsta arbetet i klockan. Uret och sagan lär ha bidragit till att ”Blott en dag” skrevs.

Lina och hennes alster måste ha blivit kända över hela landet, för 1861 erbjöds hon arbete som redaktör på den nyligen grundade Evangeliska Fosterlandsstiftelsens expedition i Stockholm.

Vid den här tiden hade Lina mist sin far Jonas under en båttur på Vättern, sin mor kort därefter och även en syster. Hon flyttade runt mellan sina fyra syskon och passade deras horder av barn. I Fröderyd hade hennes svåger tagit över prästtjänsten, och honom kom Lina inte överens med.

Han var en sträng medlöpare till konventikelplakatet, vilket förbjöd religiösa sammanslutningar utanför kyrkan. Lina å sin sida, var en varm anhängare till den framspringande läsarrörelsen och hamnade ständigt på kollisionskurs med svågern.

Så Lina for till Stockholm och blev Sveriges första kvinnliga chefredaktör. Här blev en av hennes främsta uppgifter att redigera ”Korsblomman”, en sorts almanacka i from tappning.

I Stockholm träffade hon även Oskar Berg och snart kom friarebrevet. Lina våndades och återvände till Fröderyd och asken för att reda ut sina känslor. Hon ville helst ”kvittra som Guds fria fågel i skogen”, som hon skrev till en väninna, och var hon dessutom beredd att ge upp sitt arbete och sin självständighet?

Lina bad om vägledning. När plötsligt en stor svärm av vita fjärilar lyfte från asken tyckte hon att hon fått svar och gav Oskar Berg sitt ja.

Men Oskar fick själv åka till lysningen; Lina hade annat för sig.

Ett barn föddes i äktenskapet, en dotter. Hon dog vid förlossningen. Om detta finns inget nedtecknat. I brev som hittats är avsnitten om dotterns födelse och död bortklippta.

Däremot fylls ändå det Sandell-Bergska hemmet av trampet av barnafötter, eftersom några av systern Tildas tretton barn flyttar in vid Tildas död.

Oskar knorrade över att han hade lika mycket arbetsro som en åker vid en gräshoppsinvasion, men barnen blev kvar och så var det inte mer med det.

På sin ålderdom sitter Lina i fåtöljen ovan, orolig och senildement, medan syskonbarnen läser ur Bibeln för henne; det är det enda som förmår lugna.

Hon begravs på Solna kyrkogård, där tusentals människor samlats. Kören framför ”Tryggare kan” och ”Jag är en gäst och främling”, men alla närvarande sjunger med.

Och Fröderyds kyrka brinner ner i början av 40-talet. Den byggs upp igen, men historierna saknas i den nya byggnaden.

Vid pianot står en psalmbok med en sång av Lina Sandell uppslagen. Förstås. I den tomma kyrkan griper jag tillfället i flykten och sjunger.

Lina sitter lugnt på sin sockel under sin ask i sitt älskade Fröderyd. Jag lämnar henne där och känner att jag nog aldrig kommer att återvända.

Sångerna tar jag med mig, för de tillhör inte längre Lina Sandell. Inte bara i alla fall.

Inte – utflykter

Semestern fortskrider.

Vi tänkte Kullaberg och så tänkte vi inte Kullaberg.

Så vi hamnade på Krapperup (surprise) i stället och tittade på utställningen om godsets begravda hästar och hundar. Man har inte roligare än man gör sig.

DET ÄR SÅ MYCKET FOLK ÖVERALLT.

Coronafullt.

Varje år brukar vi titta på ”Historien får liv” på Fredriksdal (eftersom det är gratis när man har KULTURKORTET), men i år var det stört omöjligt att komma till.

Om man inte var där en timme innan och köade, vilket vi fick kapitulera inför.

Kullaberg lär stå kvar i höst också.

Pastasalladsdramatik

Nu vill jag gärna berätta vad som finns i vår standardpastasallad:

Wienerkorv och chorizo

Skinka

Osttärningar

Majs

Gurka

Pastaskruvar

Dressing av olja, vinäger, senap, vitlök, dragon, salt, peppar

Varsågoda, perfekt för utflykten!

Ovanstående pastasallad tillagades och slängdes ihop innan vi for på kortsemester i Bohuslän. Den åts på vägen, resterna lades i stor burk med tättslutande lock och sattes därefter in i gemensam kyl på hotellet. När vi for hemåt fick den följa med och när vi kom hem erbjöd vi den till hungrigt ensamvarande barn.

Följande dialog utspelar sig när Storebarnet äter pastasallad och hennes moder kommer förbi:

Moder: Vad äter du?

Storebarn: Pastasallad.

M: Men vad är det du lagt i?

S: Vaddå lagt i? Det är er pastasallad!

M: Men vad är det där stora gula?

S: Friterade räkor.

M: Friterade räkor?! Var hittade du dem?

S: I er pastasallad.

Modern skriker till maken:

M: Har du lagt friterad kyckling i kylen?

S: Räkor. Friterade räkor.

Maken: Nej.

Modern skriker till ett annat barn:

M: Har du lagt friterad kyckling i kylen?

S: Räkor.

Annat barn: Nej, varför skulle jag det.

M: Men var hittade du den friterade kycklingen?

S: Räkorna. I pastasalladen.

M: Vaddå i? Alltså i själva pastasalladen?

S: I själva pastasalladen, er pastasallad. Där fanns ris också.

M: NÅGON HAR ALLTSÅ LAGT FRITERAD KYCKLING OCH RIS I VÅR PASTASALLAD, DEN SOM DU JUST NU SITTER OCH ÄTER.

S: RÄKOR!! DET ÄR FRITERADE R.Ä.K.O.R!

Jag tror jag tar en macka, sa hon slutligen, Storebarnet.

Långt, chillt inlägg

Så här i coronatider får man inte hålla på att äta frukostbufféer hur som helst. I stället får man hämta dem på ett annat hotell i en brun papperspåse.

Men men får gärna lov att avnjuta den på valfri plats utomhus.

Så tog dagen vid. Jag hann inte ens säga ”förmiddagsaktivitet” förrän de koffeinberoende i sällskapet behövde mer kaffe.

Jag såg mig om i Klåva Hönö under tiden. Sprang på ”Elida”, som precis lämnade hamnen.

Men sedan var det äntligen tid för klippvandring längs med havet.

Här skrattar de åt en förbipasserande lokalboende som undrade om hon skulle ta en bild på oss allihop. Vilket skämt! Vad som inte är ett skämt är att den lilla, lilla pinnen precis ovanför Lillebarnets huvud är Vinga fyr.

Vid en klippskreva hittade vi tillräckligt med lä för att tillreda våra älskade pannkakor – alltid pannkakor.

Sedan däckade vi allihop. Det var chill.

Tyvärr sträckte jag något i mitt knä/vad efter den långa pausen, så jag fick chilla ändå mer medan de andra älgade vidare. Bra blomfotohöjd.

Maken, den vältränade ynglingen, bar mig tillbaka. Typ.

Åter i civilisationen blev det fika. En chill dag, precis som önskat var.

Se där ute i väst blinkar Vinga fyr

Varje sommar längtar jag till Bohuslän. Finns det inte en sång som heter så, Längtan till Bohuslän? Känns som något av Taube.

Jag tänker mig sol, rundade klippor, sjöfåglars skrik och dragspelsmusik. Låter också som en sång av Taube.

Och nu är jag i mitt rätta element.

Morgonvy från sängen, i mitt eget rum, o sällhet.

Vi väntade in de två arbetarna, av vilka en inte haft en dag ledig hittills i sommar, och så for vi mot Bohuslän. Först köptes det skidor i Västra Frölunda.

De fick också följa med till Bohuslän.

Typisk Göteborgshumor, Beda the båt.

De två arbetarna har ett önskemål för helgen: chill. Tydligen är häng på bryggan chill, för där satt de länge. Och åt chips. Och såg en säl simma förbi.

Jag var tyvärr tvungen att se ett jätteviktigt TV- program, så jag missade solnedgången.

Man kan inte få allt.

Tiden

Det är två veckor kvar, det är två veckor kvar, det är två veckor kvar, det är två veckor kvar.

Och en helg.

Sedan börjar höstterminen.

Jag tycker inte om ordet hösttermin. Vårtermin är bättre, det andas hopp.

Och så undrar jag väldigt mycket hur terminsstarten ska coronaanpassas.

Men innan dess ska jag förhoppningsvis hinna äta många fler av makens kulinariska sommaranrättningar.

Som salmorejo, något spanskt grejs.

På Bjäre

Jag som gjorde mig lustig över flockdjur förra veckan, tycker att det är minst lika roligt med vanedjur.

Ett sånt som jag. Vanedjur.

Som att man varje sommar åker till Bjärehalvön en hel dag.

Till Båstad t.ex. Där vi träffade den här lille filuren:

– Är det inte…? sa jag.

– Jo, sa maken.

Bara en aaaaaaning äldre.

Från en kändis till nästa: Birgit Nilsson. Fast henne såg vi inte live, det hade varit väldigt konstigt. Däremot åt vi (traditionsenligt) hennes goda Aidatårta (efter hemligt recept).

Vi besökte Förslövs kyrka. Det var inget vi hade planerat, men ibland måste man gå på toaletten också. När vi ändå var där, gick vi runt och tittade på pärlorna från frälsarkransen, vilka låg utspridda i fönsternischer.

Av alla pärlorna gillar jag den här bäst, bekymmerslöshetspärlan. Den behöver jag gnugga på ofta.

Hovs hallar blev nästa stopp. Jag har aldrig sett så många bilar på samma fläck, hundratals. Flockdjur och vanedjur och Corona på det.

Vi fällde ut oss i lä bakom en enebuske och plockade fram litteraturen.

Utsikt fanns också, bakom enebusken.

Man ser inte ungen som hoppade fram mitt ur spenaten och monsterskrek oss rakt upp i solglasögonen. Hans moder stod stilla därvid. Jag log stelt och tänkte varför ler jag åt det lilla kräket? Ständigt denna behagsjuka.

Allra sist ett dopp i Rammsjöstrand.

Jag hörde inte en enda skånsktalande människa.

Skördetid

De första tomaterna.

Sicket sjå.

Må det bli rikare utdelning än så.

Expressionism

Nackdelen med att bo på ett hotell mitt i centrum, är att stadens nattliv wrooomar förbi i ett n-tjö n-tjö n-tjö fram till på småtimmarna.

Fördelen med att bo på ett hotell mitt i centrum, är att man bor granne med OPERAEN och kan traska dit i en grisblink.

Och se: Inte en enda turist! Om man inte räknar Mittemellan då, men hon är nästan inhemsk. Själv betackar jag mig för att kallas turist.

Det där operahuset är faktiskt imponerande. Tänk att man kan kliva omkring precis överallt på tak och väggar. Ibland fanns det små avsatser man kunde snubbla på. Det gjorde vi, mer eller mindre ovärdigt.

Sedan tänkte vi: Ge oss mer kultur, gärna inomhus, och så for till Munch-muséet.

Jag och Mittemellan gick runt, stannade vid varje tavla, sög in varje detalj.

Varför är skuggorna rosa? Ser du den cirkulära kompositionen? Varför så grova penseldrag här? Kan sälen där symbolisera ett utanförskap?

Sådana frågor ställde vi oss.

Expressionistisk konst, sa jag snusförnuftigt.

De här två tavlorna hette typ ”Badende jenter” och ”Badende gutter”.

Mittemellan konstaterade krasst att hon hellre ville bada med jenterne. Bara ångest hos grabbsen.

Maken slog en snabb lov runt hela utställningen och sa sedan att en hel del tavlor var anskrämligt fula.

Jaha.

Så var det dags för sista stoppet, själva anledningen till att vi valde Oslo den enda skånska högsommarhelgen på länge:

Mittemellans bohag skulle äntligen få komma till Sverige efter en lång karantän.

Vi stretade och kånkade och fyllde bilen till bristningsgränsen. Mittemellan gick för att hämta sin cykel som var fastlåst i cykelstället i cykelrummet.

Nyckeln låg där hemma i Skåne.

Ridå.