Inte hade jag räknat med att alla mina barn skulle vara hemma på min födelsedag. Se där, en liten liten positiv konsekvens av Corona.
Och de vällde in på morgonkvisten, bärande på oceaner av blommor och blader.
När jag öppnade ett paket skrek Lillebarnet rakt ut och då skrek jag rakt ut för att hon skrek rakt ut.
Paketet innehöll en mobil som tydligen var en så fin mobil att den förtjänade raktutskrik. Och jag tänkte: Inte har väl jag önskat mig någon mobil? Och hon fortsatte att skrika: MEN VAD SKA HON MED EN SÅN HÄR TILL, HON KOMMER JU INTE ENS ATT KUNNA ANVÄNDA EN PROMILLE AV DESS KAPACITET?
Och jag gömde och bevarade det i mitt hjärta, dels att jag kommer att fylla femtio varenda år om min man får bestämma presentmängden och dels att jag tydligen är en digital idiot.
Gladast ändå blev jag av ett handtecknat kort föreställande min senaste TV-idol, och en vers:
Solen lockade ut hela barnaskaran.
När den försvann, solen, for vi till Sofiero, där vi bjöd isolerade människor på fika. Som ni ser försökte i alla fall jag hålla distansen.
Och innan dagen var slut, samlades vi alla i TV-soffan (inte de isolerade) och tittade på ”Emma”. För två i familjen var det definitivt inget förstahandsval av film (en mycket ung person och en manlig person), men när jag under filmens gång diskret sneglade på dem, log den ena bakom en kudde och den andre sov inte.
Alltså, nej, jag orkar inte med sådana här böcker. Svensk ”feel good” som man blir deppig av. Så politiskt korrekt att jag vill kasta upp.
Äldre bitter kvinna på serviceboende, ensam och övergiven. Alice. Omtyckt av få. Men den unga Nahid, som gör samhällstjänst på äldreboendet, kommer Alice in på livet. Om Alice är unlikeble är Nahid det gånger hundra.
Hela tiden hamnar hon i trubbel. Mobbad i skolan, konflikt med lärarna, strul hemma. Nahid är en typisk person som saknar impulskontroll, som det så fint heter. Men givetvis har hon ett hjärta av guld.
Och hon snor Alices oöppnade brev, läser det, får reda på hemligheten och bestämmer sig för att rädda Alice från sig själv.
Ungefär så. I den här lilla tunna boken lyckas författaren få in integrationsproblem, äldrevårdskritik, posttraumatisk stress och HBTQ-perspektiv, blanda upp det med en high schoolromans och krydda det hela med Jönssonligan på Mallorca.
Förlåt alla som gillade den här boken, men den var helt enkelt inte my cup of Tea.
”Brevet till Alice” av Malin Letser får 1,5 av 5 sånglärkor av mig.
Och här går jag omkring mellan rapsfälten och känner vårglädje uppblandat med skoskav.
Allt är precis som vanligt. Lärkan drillar högt i skyn, himlen är oskyldigt blå och blåsippan ute i backarna stå. Om inte TV och tidningar funnits, hade inte en människa kunnat ana att världen är upp- och nervänd.
Åtminstone inte den här människan, som just nu sicksackar mellan de grövsta bitarna makadam.
Titta, där är havet! Och några fiskare med sjumilastövlar upp till magen. Sundet glittrar och kyrkspirorna på Ven sticker upp i morgondiset.
I eftermiddag ska jag träffa en medmänniska. Vi ska fika i trädgården, kanske prata liv och kanske död.
Ryktet nådde mig att våffelpaviljongen i Pålsjö bjöd på våfflor. Gratis våfflor.
Jag ställde mig i den ringlande kön. En ung anställd hade det delikata uppdraget att bända isär folk som stod för tätt och påminna om det 1 1/2 meter långa sociala avståndet.
Tänk att jag av alla människor glömde att säga till om grädde och inte glass. Men jag tyckte att det var lite övermaga att klaga; gratis är ju ändå gratis.
Sist i kön stod den här lilla klungan.
Som fick skäll av sin lärare för att de prioriterade frisk luft och gratis våfflor framför digital undervisning.
Jag ilade tillbaka till min skärm, där sammanträde skulle ske.
Ja, utom en då. Som har mer praktisk undervisning.
Jag har kommit fram till vad jag just nu är beroende av:
1. Familjen
2. Mat. Helst grädde.
3. En bildskärm
4. Promenad
I den prioriteringsordningen. Och allt det har jag ju nästan gratis och inom räckhåll. Hemma kan jag dessutom nysa utan att vålla obehaglig uppståndelse. Jag har både kvalsterallergi och pollenallergi och ylleallergi och ska säga att det minsann frestar på att hela tiden behöva skrika att jag inte har Corona utan bara inte tål min stickade tröja.
Utanför finytterdörren prunkar vårblommorna i sitt fat.
Värt att notera är att jag stöter på mer och mer folk på mina vanligtvis ödsliga promenader. Ganska mycket barn, vilka verkar spela Pokémon go med till hands stående förälder.
Och jag som trodde att skolorna fortfarande var igång?
Den här lilla människan har också varit igång – med stickning.
Bor man i Norge så stickar man; lusekoftor, fiskartröjor och islandsollar; det är jämte skidåkning en nationalsysselsättning.
Att ärmarna är korta? Det ska de vara. Tror jag trallalla.
Det där viruset som alla, inklusive jag själv, ägnar timmar av tankemöda åt, ska inte få så mycket plats på min blogg. Så har jag bestämt. Men jag kan ju bjuda på konsekvenser av den märkliga situation vi alla befinner oss i nu.
Och tro det eller ej; det finns vissa fördelar.
1. Påsksamlingen som jag skulle ha ägnat följande två veckors ångestdriven planering åt är inställd.
2. Jag behöver inte borsta håret. Typ aldrig.
3. Tvätthögen har minskat dramatiskt; alla hasar runt i samma lasar.
4. Lönen räcker jättelänge när man inte handlar något, särskilt inte toapapper.
5. Värdskapet i kyrkan innehåller inget kyrkfika till hundra personer.
6. Alla barnen är hemma, tjoho. Ofrivilligt, visserligen, men ändå.
Och som en följd av den sista punkten kan till exempel spontan sång vid pianot uppstå. Sången ni kan få höra om ni vill, skulle jag idag ha sjungit på en jättestor konsert. Nu sjunger jag och Storebarnet den istället, här hemma.
Författaren skrev den när han precis mist sin fru och deras ofödda barn.
Man kan förhålla sig till elände på olika sätt. Somliga förbannar och letar syndabockar, andra skriver lovsånger.
Hur kan man vara maximalt förutsägbar den första riktigt fina helgen i coronatider?
Man åker till Kullaberg.
Exakt precis samma sak tänkte resten av Skåne, åtminstone den nordvästra delen. Vandringsstigarna fylldes likt autobahn och parkeringen … ska vi inte prata om.
Storebarnen hängde på, o fröjd, hemförlovade som de är. Lillebarnet? Hon reste över hela Skåne för att vara med på tonårsfest.
😱
Med oss hade vi lilla primusköket, vilket stekte pannkakor i pastoral glänta. Eller maken stekte och vi andra åt.
Inte tänkte man på att träden var kala och vinden bet. Sipporna de små tittade försynt fram ur fjolårslöven.
När man har villiga fotoobjekt med sig, bör de användas.
valallena.wordpress.com 