Återvändare

Hon har köpt inlines. Begagnade och i andra hand. Dessa släpade hon med sig från Uppsala.

Och tänk så spännande det var innan hon kom av det där tåget från Uppsala. Bäst som hon satt där på sitt säte i sitt säte, kom det ett SMS om att hon träffat en person som nu testat positivt i ni-vet-vad.

Vem vill ha in en potentiell coronabomb i sitt hus?

Ojojoj, vad vi tänkte lösningsorienterat.

Som tur var fanns det svindyra snabbtest att köpa på gångavstånd från stationen. Hon klarade testet och fick följa med hem.

Så nu kör hon runt på sina inlines i barndomsbygden, även kallat asfaltseldoradot.

Jag tyckte inte att jag som medcyklare fick tillräckligt med motion, så jag gav mig ut på en egen liten tripp.

Och tjena vilken utsikt.

Roligast var att rulla nedför backen hela vägen hem.

Timman är slagen klockan Putin

– Hej hej! Två falafel, tack!

– S eller XS?

– Ehhh…

– Stor eller Extrastor, jag menar.

– Två extrastora!

– Nej! En extrastor och en stor då, tack!

– Jaja, jag fixa lätt.

– Det var en spännande klocka du har!

– Jaja, massa gobbar.

– Är det bra gubbar eller dåliga gubbar?

– Inte bra, inte bra, bara dålig.

– Då är vi överens! Tack och adjö!

– Haj haj!

En dag av fröjd och gamman

Det är inte klokt, för trots att jag är så till åldern kommen, är jag fortfarande barnsligt förtjust i födelsedagar. Särskilt min egen, skam till sägandes.

Och den inföll igår och så var det sagt.

På grund av sommartid och diverse sömnskröfs hade jag ändå helt glömt bort vilken dag det var och satt med endast svagt gryningsljus till hjälp helt uppslukad av ett blogginlägg när spröda toner av gratulationssång nådde mitt norra öra.

Men så roligt!

Jag ska inte trötta er med alla gåvor min generöse industrimagnat till man överöste mig med, men tänkte som vanligt ge en liten glimt av döttrarnas uppvaktning.

Ingenting kunde ha glatt mig mer än denna gåva. Förutom fred på jorden och botemedel mot diabetes och så vidare.

Dessutom hade jag fått ett litet kort från Åre med kär hälsning och ett nytt laminattryck (?).

Jag tycker ju så mycket om alla fjäderfän, både små söta sparvar och stora brölande fasaner med lösa stjärtfjädrar.

Mitt i lunchen hejdades sig maken mitt i lökhacket och slängde sig i bilen. När han kom tillbaka hade han med sig den här:

En redig blomsterkvast med lika många tulpaner som år jag fyllde. Vår gode vän, tulpnamagnaten, hade levererat den i närområdet.

– Det var väl 63 tulpaner vi kom överens om? sa han när han överräckte buketten.

Hmpf.

Mars är en bra månad att fylla år i. Särskilt när det är påsklov.

Nya trampmarker

Den här lördagen skulle Lillebarnet till Skäralid, och tja, då skulle vi också till Skäralid – allt enligt det Corona- och körkortsläge som råder just nu.

Fast Skäralid tycker jag är något överskattat; om man inte råkar älska halvmilslånga 90-gradiga uppförsbackar och närkontakt med hela Skånes befolkning.

Så vi for till Klåveröd och Traneröds mosse. Under tiden.

Blött var ordet.

Den här bilden kallar jag Utvandrarna:

Och exakt här satt vi för fyra år sedan och lyssnade på Nattskärran:

Lunchen, en nybakad och fortfarande ljummen tekaka med ost, intogs i tät granskog. Här kunde man också passa på att hänga på tork.

Jag måste få skryta med att vi gick 5,5 km. och det är inte dåligt när man betänker att jag har ett knä som:

1. Inte vill gå fort

2. Inte vill gå i ojämn terräng

3. Inte vill gå nedför

4. Inte vill sitta uppkrupen i en soffa (vilket i och för sig inte utgjorde något problem i Klåveröd)

Mitt knä har helt enkelt gått i strejk. Nu har jag släpat på dig i 54 år, helt oförtjänt och med alla odds emot mig, nu räcker det, säger det.

All kärlek och förståelse till dig, säger jag bara.

Efter vår regntunga spångvandring körde vi till ”Lotta på Åsen”.

Där kunde man välja mellan att köpa sju sorters kakor eller fyra sorters kakor. Jag slog till på fyra sorters kakor.

Man måste ju tänka på knät.

Boken om Daisy

En sån karamell!

Ni kan omöjligtvis se det, men bokryggen är i sammet. Och det breda bokbandet i siden.

Jag vill bara stryka hela hållna boken mot min kind, som en kelsjuk katt.

När hon dog, kronprinsessan Margareta, även kallad Daisy, lämnade hon fem barn i åldrarna 3 till 13 år. Eftersom det varit hon som varit länken mellan sin man och sina barn, brast kontakten även mellan fadern och barnen.

Kronprinsen stängde dörren till hela sin familj och öppnade aldrig någonsin den igen.

Och tyst har det varit sedan dess, åtminstone i kungliga kretsar.

Men så tog prinsessan Christina bladet ur munnen och bestämde sig för att mana fram sin farmor ur skuggorna.

Resultatet finns nu i min hand, klädd i sammet och siden; en riktig karamell.

Jag tar både bok och Daisy till mitt hjärta. Där finns redan Sofiero, Daisys livsverk och stora glädje. Där fanns hon och där finns jag. Åtminstone ibland.

Vid en landsväg

Här går jag, jäms med den feta skånska myllan.

Ni ser, oändliga vidder, fiskmåsar på jakt efter nyuppgrävda daggmaskar, en grusväg och bara en massa kvalitetstid med mig själv.

Då dyker en ung man iklädd rånarluva upp från ingenstans. Jag hälsar artigt men får inget svar.

Vad gör han här ute på vischan? Hur många unga män iklädda rånarluvor är ute och spatserar på en enslig grusväg mitt på blanka förmiddagen?

Tänk om det är en galen yxmördare!

Om jag skriker allt jag har skulle inte ens fiskmåsarna lyfta ett ögonbryn. Jag ökar takten och tänker att jag ska ge honom mina hörlurar på stört om han rånar mig.

Kanske nöjer han sig med dem och sparar min arma kropp.

Diskret sneglar jag åt hans håll. Han stövlar på i rakt motsatt riktning.

Puh, det var nära.

Då ser jag den.

Årets första tussilago.

Ögonblick ur minnet

Jag står där uppe i första backen i längdåkningsspåret.

Ett barn har precis börjat glida ner för slänten. Hon plogar för sitt liv i slow motion, men faller ändå, långsamt, men inte långsammare än att flätorna hennes hinner resa sig horisontellt rakt ut från huvudet.

Hon försvinner runt kröken, men dyker upp igen; hennes händer famlar uppåt för att hitta något att bromsa färden med. Hjälp, skriker hon dämpat, släpper taget och hasar ner. Som en korsfäst med ansiktet mot marken och skidorna rakt ut på sidorna.

Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv trots att det är mitt barn som är i nöd.

Sedan är det definitivt min tur.

Jag ställer mig försiktigt i spåren, lutar mig framåt, böjer knäna. Mjuka, lediga knän.

Då hör jag någon skrika från andra sidan backen.

– Va? skriker jag tillbaka.

– De säger att du ska ta av dig skidorna och gå ner, säger barnet som inte har glidit ner för hela backen, utan blivit hängandes i ett limbo mitt i.

– Mäh, säger jag förolämpat och ställer mig åter i startposition.

– TA AV SKIDORNA! hör jag någon vråla.

Då gör jag det, fast sårat och motvilligt.

Sedan traskar jag ner med skidorna på axeln. Familjemedlemmar ligger utspridda i olika stadier av sönderfall runt mig.

Längst ner står de där två gaphalsarna som inte har trillat en enda gång.

– Fast jag såg ju dig sitta i backen, sa jag till honom.

– Ja, fast jag valde att sitta, jag trillade inte.

Nä, just det.

Okej.

Ute

Till familjemedlem:

– På lördag ska vi tapetsera hos morfar, hänger du med då?

– Fast då ska jag iväg.

– Till?

– Ute. På Bjäre.

– Så då behöver du skjuts?

– Jepp.

– Så då kan vi inte tapetsera hos morfar?

– Skyll inte på MIG.

Vad som är väldigt bra med folk som inte har körkort och som (inte får) åka buss och tåg över hela landet, är att även vi tvingas iväg på upptäcktsfärder.

Till exempel Sinarpsdalen, hade vi varit där annars? Nej.

När vi startade vår resa var det 3 grader varmt och halv kuling. Några mil norrut kom regnet. Precis framme vid den lille dalen lade sig dimman som ett lock över hela härligheten.

Men då hade det å andra sidan slutat att regna. För stunden.

Sedan drog vi till svägerskan och körde ett garagefika. Det är vi jättebra på. Med oss hade vi kalorier för en hel bataljon.

Precis då vi gnagt i oss det sista vaniljhjärtat ringde familjemedlemmen ute på Bjäre och ville ha skjuts hem. Tänk så lagom ändå.

Och hon var blöt.

Veckans boktips: Himmel över Alaska

Tänk vad jag får se mycket av världen! Nyss Italien och nu Alaska. Och jag kan avslöja att nästa anhalt blir Syrien.

Författarinnan är ny för mig, även om hon känns bekant på något vis. Jag har förstått att hon är känd för att skriva ”lättsmält feelgoodlitteratur”, så då vet ni.

Berättelsen tar avstamp i början av 70-talet. Då stuvar 13-åriga Leni och hennes föräldrar in sitt pick och pack i en gammal folkabuss. Pappan har ärvt en mindre fastighet någonstans i Alaska och dit styrs nu kosan.

Leni är snarare resignerad än förväntansfull inför flytten. Hela hennes liv har den lilla trion kuskat runt. Så fort Leni hunnit börja i en ny skola och eventuellt lärt känna någon jämnårig, har familjen brutit upp och flyttat vidare.

Allt som sker i familjen, alla beslut som fattas, kretsar kring fadern, som efter krigstjänstgöring i Wietnam ”fått problem”, kan vi väl kalla det.

Nu hamnar familjen i ett fallfärdigt ruckel i den allra yttersta utkanten av mänsklig bebyggelse, där de välkomnas av en liten koloni udda existenser som flytt civilisationen för vildmarken.

Alaska. Tidigt får Leni lära sig att det finns hundra olika sätt att dö på i Alaska. Naturen är lika delar storslagen som obarmhärtig, ständigt redo att återta sitt vilda element. Är det inte vargar eller björnar som hotar existensen, så är det vädret – eller svälten.

Ändå blir Leni försiktigt förtjust i sin nya hemvist.

Men när vintern kommer inser Leni att det inte är Alaskas ogästvänliga natur som är det största hotet mot henne. Hotet finns nämligen innanför hemmets dörrar.

Det var väl en rafflande teaser?

Den här boken skulle kunna var så mycket som den inte är. Jag tror flera gånger att jag har koll på fortsättningen, men så lätt låter den sig inte ringas in. Jag blir faktiskt förvånad och positivt överraskad.

Ända till de sista femtio sidorna håller den positiva känslan i sig. Sedan blir ”Himmel över Alaska” det jag befarat: Lättsmält feelgood. Fast det behöver ju inte alltid vara så förskräckligt.

Beskrivningen av Alaska är magnifik – jag kommer inte på något bättre ord. Jag blir nyfiken och lockad av denna avlägsna och för mig outforskade amerikanska delstat. Och avskräckt. Verkar livsfarligt.

Boken tar upp en både aktuell och allvarlig aspekt, nämligen medberoende, och, inte minst, vad det gör med barn.

Ett barn som är beroende av sina föräldrar, men också lojal mot sina föräldrar, var tar det vägen med sin oro och rädsla för sina föräldrar? Vem kan hjälpa? På riktigt?

Originaltiteln på boken är ”The great alone”; så mycket bättre än den svenska titeln. För är det något den här boken handlar om, är det ensamhet. Ensamhet kan vara ”great”, men den kan också bara vara ”alone”.

”Himmel över Alaska” av Kristin Hannah får 3,5 av 5 vårregn av mig.

Tecken

Jag tror bestämt att det vackraste vårtecknet som finns, är ljudet av dämpad koltrastsång från husnocken precis innan solen går ner.

Å, det bara är så vidunderligt vemodigt.

Ett något mindre vackert och vemodigt läte släpper den rödögda strandskatan ifrån sig.

Men ändå, ett välkommet vårtecken.

Ett annat vårtecken är molnformationerna. Inte brukar de väl vara så här bulliga och gulliga på vintern?

Sist hade jag förstås kunnat lägga ut små vårblommor i glada färger, men det känns så förutsägbart. Jag tar något annat, något mer handfast.

Nu är vi igång.