Uppföljaren av ”1793” heter logiskt nog ”1794”. Jag tvekar aldrig över att läsa fortsättningen av Niklas Natt och Dags ”Bellman-noir”, som genren tydligen fått heta. Men nu måste jag utfärda en varning: ”1794” slutar utan några väsentliga svar och fortsättningen, nämligen ”1795”, kommer inte förrän hösten 2021.
Besviken.
Miljön är Stockholm och tiden är 1700-tal. Jag vet inte hur ni föreställer er 1700-talet, men jag har gått omkring och inbillat mig att det åtminstone finns någon liten ljusglimt. Kanske ror något litet sällskap ut på öarna, har picknick och sjunger Vila vid denna källa. Typ så.
I Natt och Dags böcker finns bara mörker och elände. Människorna beskrivs som rovdjur, redo att flyga i strupen på varandra. Alla krälar de omkring på samhällets botten, fattiga, skitiga och berusade/galna i största allmänhet. De få som fått förståndet i behåll ägnar livet åt att ängsligt titta över axeln, beredda på spinnhuset, tukthuset, bilan eller något ändå värre.
Detta är Natt och Dags styrka, den obeskrivligt vidriga berättelsen som är så spännande, men samtidigt hans svaghet. Det blir för räligt och jag orkar inte läsa om fler uppfläkta och skändade kvinnolik.
Och ändå gör jag det för det är omöjligt att låta bli.
Huvudpersonen, om man nu kan kalla honom det, är Jean Michael Cardell, den enarmade slagskämpen från ”1793”. Hans kompanjon från ”1793”, Cecil Winge, är död, men i stället dyker hans bror, Emil Winge upp, lämpligt nog.
Tillsammans tar de sig an ett fall som polisen för länge sedan gett upp. En mor vill utreda sin unga dotters brutala död, vilken skedde på självaste bröllopsnatten. Dotterns nyblivne make, den likaledes unge ädlingen Erik TreRosor, är försvunnen.
Vi läsare får redan i början av boken läsa Erik TreRosors berättelse, så vi vet var Erik är. Men vem mördade hans unga hustru? Det förstår egentligen både vi och Cardell/Winge. Frågan är hur det ska kunna skipas rättvisa, för det om något verkar helt omöjligt – om det nu finns något som heter rättvisa?
Förutom att vara en kriminalare i historisk miljö, vill ”1794” peka på samtida företeelser, vilka påverkar våra litterära hjältar i allra högsta grad.
Till exempel Barthélemy, en ö i Karibien, som koloniseras av Sverige. I ”1794” hamnar Erik TreRosor där och får en bild inifrån av slaveriets vämjeligheter. Jodå, Sverige har en del på det historiska samvetet.
Även Rousseaus tankar om ”naturens rätt” gestaltas på ett groteskt sätt. Om inflytelserika mörkermän tolkar Rousseaus teorier efter egna syften och lever ut sina ”naturliga drifter” och ingen moralisk instans finns över dem, kan de ostört fortsätta sitt värv. Tror de.
Cardell och Winge kämpar alltså, minst sagt, i motvind.
Förutom Cardell finns den unga Anna Stina kvar sedan debutboken. Hon är höggravid och berövas sitt tillfälliga skydd, vilket driver henne ut i vildmarken, där stora delar av hennes berättelse utspelar sig. Jag uppskattar ett kvinnligt perspektiv i denna hårda manliga 1700-talsvärld.
Och så slutligen språket. Hela boken är iklädd en tidstypisk språkdräkt. Till en början snubblar jag över formuleringarna och får läsa om, men jag kommer snart in i 1700-talsprosan och uppskattar den mycket. Skickligt och trovärdigt.
Om man bara läser ”1794” som en spänningsroman, blir man inte besviken. Boken är en riktig bladvändare och håller dig i sitt grepp till sista sidan.
Om man har lite större anspråk än så, tycker jag för det första att de historiska förväntningarna infrias. Men tyvärr tycker jag också att Natt och Dag faller i sensationsgropen och alla spektakulära vidrigheter blir övermaga. Gränsen mellan pekoral och bra litteratur är smal.
”1794” av Niklas Natt och Dag får 4 av 5 blåbärspajer av mig.
valallena.wordpress.com 