Kul och strul

Som vanligt när den första (och enda?) snön faller, lamslås hela Skåne.

Jag hann inte ens ut på närmsta väg innan bilköerna började. Och jag som kört extra tidigt för att få undan lite innan folket ramlar in på jobbet. I stället hann jag precis fram innan första lektionen och det var jag absolut ensam om; både elever och kollegor satt fast i snön.

Annars skulle jag vilja sammanfatta den senaste tiden som en underbar skitvecka. Sakta har jag eldat upp de sista höstljusen …

… samtidigt som jag plockat fram allt det där vackra som kommer fram varje år.

Varje kväll, metodiskt och säkert, närmar sig mitt hus den fullständiga julmetamorfosen som snart ska vara fullbordad.

Men på nätterna ligger jag vaken.

Så förskräckligt onödigt.

Fri luft

Så blev det kallt, så kallt att maken allra nådigast knäppte på några element. Det är faktiskt förskräckligt att frysa inomhus – och ändå har jag specialinköpta fleecesockar under strumporna.

Solen behagade titta fram, vilket föranledde en liten promenad i vildmarken (Råådalen).

Jag bar min mössa o-ner-vikt, eftersom mina barn inte fanns i närheten och därmed ingen som kunde håna mig och säga att jag såg ut som någon som behöver omhändertas.

Regn och storm hade blåst ner många träd, vilka vi medelst höga knän forcerade.

Fortsätter det så här kommer Råådalen snart att vara bara en dal utan träd och hur sorgligt vore inte det?

Plötsligt såg vi ett äldre par knoga uppför banvallen framför oss och ut på motorvägen. Vi viftade och skrek. De svarade på ett okänt språk men satte sig sedan lugnt tillrätta på vägräcket ut mot trafikdöden.

När vi några timmar senare körde förbi nämnda väg, såg vi inget platt äldre par vid vägkanten, så de måtte ha överlevt sin lilla genväg.

Och det var den helgen det.

Vi är en massa syskon som tar varann i hand

Förra året var MR-dagarna i Örebro, så då fick bara de allra viktigaste kollegorna fara iväg, det vill säga inte jag. Men i år är MR-dagarna i Helsingborg – tjoho – och då kan ni tro att vi gått man ur huse.

Som ni ser är temat ”Rätten till utbildning och arbete” och vad kan då vara lämpligare än att en folkhögskola är på plats.

Alla våra elever är ditkommenderade (de ska vara med på tre föredrag per dag samt skriva två referat) och skolan har en egen monter. Denna ska bemannas. Om man bemannar montern måste man ha på sig en illorange T-shirt och jag kan säga att det är en prövning att ha på sig en T-shirt i NORMALSTORLEK när man inte är normalstor.

I 3 1/2 timme höll Bengan och jag ställningarna. Ibland (ganska ofta) kom eleverna på besök, satt och hängde och tankade kroppsvärme och godis.

Somliga kastade ett getöga på delar av utställningen som tidigare elever knåpat ihop.

Resten av tiden sprang vi runt på seminarium. Dessa besökte jag:

(Om Lundin oil-skandalen; åklagare, journalister och forskare på plats)

(Clowner utan gränser som just nu befinner sig i Gaza)

De två sista seminarierna handlade om folkbildning, något som förstås ligger mig extra varmt om hjärtat. På det allra sista medverkade dessutom min kärälskeliga kollega, en före detta rektor samt en före detta elev. Så stolt!

Avslutar med en bild på våra två finisar och entusiaster, vilka båda kämpar för att vår värld ska bli en lite rättvisare, visare och mer medmänsklig plats att leva på.

I skymningen

När inga barn sitter vid köksbordet och väntar på mat, när ingen make välkomnar en i dörren med förklädet på, när absolut ingen – inte ens katten man inte har – bryr sig om eller när jag kommer hem, då kan man lika gärna jobba en halvtimme till. Och kanske en till.

Och plötsligt inser jag att jag inte sett dagsljuset idag heller.

Det var då jag gick emot alla trött- och lathetsinstikter och tog en promenad innan hemfärd.

För vilken kväll det var!

När jag återvände till skolan dallrade solen precis ovanför vattenytan och bjöd på en magisk aftongång.

Då for jag. Till det tomma huset.

Och nej, maken har inte förlupit hemmet, han är bara bortrest. Konsekvens = ingen lagar mat och ingen tänder kakelugn.

Jag dog en smula.

Eloge till grått

Minns i november den ljuva september

Den tid då äpplet faller moget

Grå är november men ljus är september …

Jag anar en viss bitterhet i sångtexten ovan, säkert skriven av en sådan där typ som tycker att september visst är en sommarmånad och allt därefter är elände och mörker – tvi. Har aldrig gillat den för övrigt, varken sången eller september.

Den ”ljuva och ljusa september” är den värsta av alla månader (förutom januari) och jag är bara så oändligt tacksam över att doften av fallfrukt äntligen lämnat mina näsborrar.

Nej, åter igen, tack och lov för november som andas hopp om liv och glädje och jullov.

Och färgklickar finns det:

Koltrastarna fullkomligt glufsade i sig de röda och för mig okända bären.

Nu när vi är inne på vad naturen har att erbjuda, kan jag berätta att jag åter varit i skogens skafferi och skaffat – vi kan väl säga en stor mängd allehanda grönt. Med betoning på stor mängd och allehanda.

Hur skulle jag annars kunna binda mig en lingonkrans eller två?

Nä, just det.

I bagartagen

Vilken vädervecka det varit! Allt från domedagsnederbörd till strålande vindstilla sol. Nästan overkligt båda delarna; var tog den gråbruna duggregnande november vägen?

Det är i alla fall mycket trevligare att promenera i sol än i regn.

Det har bakats – TRE sorters julkakor! Maken flaxade runt mig som en äggsjuk höna alltmedan han mumlade kommentarer som ”Du tycker inte att du överdriver nu?” eller ”Det är inte bra att maxa på det här viset” eller ”Ska du verkligen göra en sort till?”.

Jag slog dövörat till och satte honom på disken, plåthanteringen och förpackningen.

Den enda som inte pallade trycket var mitt nedsjunkna förfotsvalv, men kakor blev det.

Låt mig även få presentera:

Min lille ek.

Vår bästa tid är nu

Förr såg de lärde från Lund ut så här:

Idag ser de ut så här:

Tänk ändå vad jag får vara med om under min livstid.

Julmarknader får jag också vara med om. Startskottet har ekat över Vallåkrabygden.

Lika mycket som jag älskar julmarknader, lika mycket avskyr jag att trängas med andra människor på julmarknader. Så i torsdags, när det var storm och ösregnssnö och alla vägar svämmade över, for jag runt på några av de viktigaste marknaderna.

Tänkte att ingen är väl så dum att de ger sig ut i det här vädret. Och mycket riktigt; jag var ensam överallt och kunde klunka i mig hur mycket glögg som helst vid de tomma stånden.

Tog inga bilder på grund av dyngsur in på bara de onämnbara. Duktig idiot.

På väg hem från jobbet betade jag av den sista (och kanske bästa) julmarknaden. Här kunde jag köpa (svindyra) mazariner av bagaren själv. Han hade parkerats i ”Tjollen”.

Vill ha vill ha vill ha vill ha.

Nu börjar allt det roliga.

Farliga drömmar

I natt såg jag hur det började ryka vid fiberanslutningsmojängen nära min säng. Eftersom jag inte var riktigt säker på om jag sov eller ej, bestämde jag mig för att hålla koll på rökutvecklingen, men inte väcka maken.

Att sova med ett öga öppet visade sig vara ansträngande, så till slut somnade jag ifrån alltihop.

Det var en dröm, kan jag lugna er med.

Jag drömmer ofta att jag är vaken i min säng och det är så förfärligt onödigt. Väckarklockan ringer på ett högst verkligt sätt och var och varannan natt flyger jag upp för att borsta tänderna innan jag (förhoppningsvis) upptäcker att det gjordes innan sänggåendet – precis som alla andra kvällar.

Tandborstning och dagboksskrivande (har suttit med dagboken flera nätter innan jag kommit till sans) är återkommande besattheter.

Lite oroväckande att jag drömmer om rökutveckling vid sängen.

Ännu mer oroväckande att jag inte brydde mig tillräckligt för att göra något åt saken.

Det är som med Peter och vargen; en natt vaknar jag av att hela sängen står i ljusan låga, men övertygad om att jag drömmer, kommer jag då irriterat att vända mig på andra sidan, dra täcket över huvudet och somna in i den eviga drömmen.

11 år tror jag visst att hon var

I lördags inträffade ett jubileum som gick spårlöst förbi.

Den 11 november 2013 – för exakt tio år sedan – postade jag mitt allra, allra första blogginlägg.

Jag hade inte fyllt 50 – långt därifrån.

Mamma levde.

Alla mina barn bodde hemma.

Jag hade inte haft covid en enda gång.

Trump var mest känd för att han var rik.

Jag var fortfarande nyanställd på jobbet, hade bara varit där i tio år.

Instagram var något för mig fullständigt okänt.

Vi hade inte haft ett enda studentkalas i huset.

Och nu sitter jag här och funderar på om jag ska fortsätta med bloggeriet.

Att blogga eller inte blogga, det är frågan.

Fast en månad till får jag köra på, för Lillebarnet måste få se att vi lever.

Hon var elva när jag började.

En dag i november

Nu börjar krassen om.

Tycker väl att jag hinner en runda till.

Och vi hann med en släktrunda till, trots att vi alla sågs förra helgen. Mitt yngsta syskonbarn fyllde 19 och detta bör naturligtvis firas.

Här har vi honom, korpral Larsson, ständigt på sin vakt.

Och här är hans föräldrar, som i vanlig ordning gjorde en heroisk insats i köket.

Hemmagjorda dubbelfriterade chicken nuggets till 25 personer, det har respekt med sig.

Jag tog med mig matrosen hem.

Så värt.