Jag som gjorde mig lustig över flockdjur förra veckan, tycker att det är minst lika roligt med vanedjur.
Ett sånt som jag. Vanedjur.
Som att man varje sommar åker till Bjärehalvön en hel dag.
Till Båstad t.ex. Där vi träffade den här lille filuren:
– Är det inte…? sa jag.
– Jo, sa maken.
Bara en aaaaaaning äldre.
Från en kändis till nästa: Birgit Nilsson. Fast henne såg vi inte live, det hade varit väldigt konstigt. Däremot åt vi (traditionsenligt) hennes goda Aidatårta (efter hemligt recept).
Vi besökte Förslövs kyrka. Det var inget vi hade planerat, men ibland måste man gå på toaletten också. När vi ändå var där, gick vi runt och tittade på pärlorna från frälsarkransen, vilka låg utspridda i fönsternischer.
Av alla pärlorna gillar jag den här bäst, bekymmerslöshetspärlan. Den behöver jag gnugga på ofta.
Hovs hallar blev nästa stopp. Jag har aldrig sett så många bilar på samma fläck, hundratals. Flockdjur och vanedjur och Corona på det.
Vi fällde ut oss i lä bakom en enebuske och plockade fram litteraturen.
Utsikt fanns också, bakom enebusken.
Man ser inte ungen som hoppade fram mitt ur spenaten och monsterskrek oss rakt upp i solglasögonen. Hans moder stod stilla därvid. Jag log stelt och tänkte varför ler jag åt det lilla kräket? Ständigt denna behagsjuka.
Allra sist ett dopp i Rammsjöstrand.
Jag hörde inte en enda skånsktalande människa.
valallena.wordpress.com 