Sweden gate

När jag var barn fick jag sitta och vänta på min kompis rum medan hon åt middag. Det gick ingen större nöd på mig; dels för att alla gjorde så och dels för att hennes pappa jobbade på Allers och hemmet flödade över av skvallertidningar som jag kunde plöja under tiden.

Det här kallas ”Sweden gate” och rullades upp till en internationell skandal på nätet, där hela världen kunde läsa om snåla och asociala svenskar.

Jag lyssnade på måltidsforskaren Rickard Tellströms sommarprat, där han reder ut bakgrunden till att alla svenska barn fick sitta och vänta på rummet när deras kompisar åt middag på 70- och 80-talet.

För det första var matpriserna skyhöga i Sverige på 80-talet. Man köpte inte en massa extra mat bara för att det var billigt, utan var man fyra i familjen inköptes det fyra fläskkotletter and that’s it. Stod bacon och makaroner (en riktig delikatess) på menyn, delade familjen på ett paket bacon, vilket innebar 1- 2 skivor bacon per person.

För det andra var kvällsmåltiden det enda tillfället då familjen träffades, så den tiden fyllde en sammansvetsande funktion.

Dessutom hade barn och vuxna inte samma kontakt utanför hemmet. Föräldrarna kände inte sina barns kompisar på det sättet.

Sist men inte minst har vi den så typiskt svenska tacksamhetsskulden. Bjöd någon mina barn på middag, var jag tvungen att bjuda igen, för rätt ska vara rätt. Svensken är ett vägande och mätande folk.

När vi går ut och äter med kollegorna delas notan rättvis mellan alla. Hur skulle det se ut om man bjöd laget runt på puben? Hur skulle man då kunna veta vems tur det var nästa gång? Vi svenskar blir alldeles konfysa av för mycket givmildhet och vet inte riktigt var vi ska ta vägen med den.

Also sprach Rickard Tellström.

Just nu har Sverige hamnat i betydligt värre blåsväder, vilket nog överskuggat Sweden gate med råge. Visst kan man slå sig för pannan över stolliga rykten på nätet, men jag har ändå en viss förståelse för att de uppstår.

Svensken har länge betraktats som rättrådig, präktig och onåbar. Tacka för att trollen gärna plockar ner sådana på jorden om tillfälle ges.

Nu vill jag sjunga om modersvingen

Lillebarnet är och uppfostras, höll jag på att säga, utbildas i Uppsala inför sin volontärresa till Irak. Jo, dit ska hon, oavsett en stackars moders fritt härjande ångest.

Härom dagen kom det ett SMS från henne: ”Nu livesänder de en intervju med oss som ska resa!”

Synd att jag hade mobilen på ljudlöst.

Men jag fick se slutet och fotade bums den lilla skaran UNGA vuxna som ska ge sig ut i världen; två till Indien, två till Etiopien och så två till Irak.

Om detta har jag endast en sak att säga: Bevare mig väl. Och Lillebarnet.

Flyttfix och så vidare

Äntligen fick vi tömt bilen! Upp skulle det, fyra våningar utan hiss, men sedan kunde maken lyckligt plocka fram alla sina manicker och gå lös på sängbenen.

Här har vi den nyinflyttade.

… som just nu bor på luftmadrass, eftersom den som ska flytta ut heter Rut men hon har inte flyttat ut. Slut.

En rar liten balkong fanns det och här kunde Storebarnet peka ut var alla människor som hon känner bor.

Maken drack kaffe ur muminmugg och jag kom på att det var snyggt med röda pelargoner i turkos låda.

Sedan var det dags för kultur och vi lotsades till Bror Hjorts hem och verkstad nere i staden.

Altartavlan i Jukkasjärvi kyrka föreställde Laestadius när han läser lusen av de arma samerna.

Gandhi fanns förevigad.

Och Fröding. Ser man ju.

Jag måste säga att jag gillade Bror Hjorts rustika och färgglada formspråk, även om jag tyckte att en del av motiven var en smula koögda.

Även här fanns röda pelargoner, men ingen turkos låda.

Vårt Uppsalabesök avslutades med lunch på grekisk restaurang vid Fyrisån.

Vi beställde in en planka med ”lite smått och gott från det grekiska köket”. Den bestod av tre sorters såser och ett berg av friterad bläckfisk – med armar och alla de små sugpropparna kvar.

Ingen av oss äter bläckfisk.

Omätta och myggätna gick vi därifrån.

Och det var den helgen.

En lång dag och följaktligen ett långt inlägg

Så fick jag mina kringlor till slut, men det var inte lätt. På stadens caféer sa de att de slutat med kringlor sedan pandemin. Jag förstår inte på vilket sätt pandemin skulle kunna hindra en från att baka kringlor? I stället tvingades jag fara upp på Torekällberget (typ ett miniskansen) och köpa mina kringlor.

På köpet fick jag en rejäl utsikt över Södertälje.

Jaha, check på Södertälje (även om jag verkligen vill lägga in en protest över att de kallar sig för kringelstaden). Men Strängnäs, har jag varit där? Nähädå!

Vi for dit.

Sveriges vackraste gata – enligt Bo Setterling. Det kändes fint att just i år – 500 år efter att Gustav Vasa kröntes till kung i Strängnäs domkyrka – knalla runt i hoodsen.

Nu är jag inte så mycket för Gustav Vasa, verkligen inte, och inte heller för hans halvprilliga söner, men i kyrkan låg i alla fall Gustav Vasas son Karl IX begravd under en anspråkslöst förgylld ryttare.

Hans begravningsregalier (emoji med himlande ögon) kunde beskådas i rummet intill.

Tvåhundra år efter konungens död, grävde man fram regalierna och stoppade dem i en glasmonter till folkets jubel. Detta föranledde att regalierna stals av några busar för några år sedan. De knycklades ihop för att smältas ner, men återfanns i en container där det stod ”BOMB”. Regalierna, alltså.

För övrigt vill jag bara påminna om att det var Karl IX som slogs vid Srångån, en händelse som kallas för Linköpings blodbad. Han förtjänar tillknycklade regalier.

En mer intressant person som även lagts till den eviga vilan i Strängnäs domkyrka, är Sten Sture d.ä. Älskar hans latinifierade namn.

Älskar även handtvagningsreglerna på toaletten.

Lillgatan heter Strängnäs äldsta gata. I mitten ligger ”borgmästarstenar”, lite större uppstickande stenar, på vilka man kunde ta sig torrskodd till marknaden trots avträdet som svallade runt fotknölarna.

Så lämnade vi Strängnäs och for på tusen ärenden i hufvudstaden. Så tacksam över att ha en man som älskar att köra bil i ragnarök; ju värre desto bättre.

Skojigast var besöket på Gustavsbergs porslinsfabrik (tack för tipset, Cia!). Jag köpte bara lite, lite grann; endast några småsaker.

Nu var vi egentligen förfärligt hungriga och trötta, men tyckte att Solna finns ju trots allt på vägen till Uppsala och ligger det inte en massa spännande människor begravda där?

Åk ALDRIG till typ en gigantisk kyrkogård i typ Stockholm och tro att du bara ska gå in lite snabbt och titta på en gammal grav på en plats med 25 kvarter uppdelade i A till D med tusen gravar under varje bokstav. Gör det inte när du är hungrig. Eller kissnödig. Eller trött. Eller alltihop. Det kan bli skilsmässa.

Efter flera allvarliga trauman hittade jag två av mina tänkta femton gravar:

Plus en bonusgrav:

Over and out.

Nedslag i veckan

Jaha, tänker ni, vilket muséum är ni nu på?

Nej, det är vår anspråkslösa säng i vårt anspråkslösa rum, samma rum som William Booth slaggat i.

Och vem är William Booth? undrar ni förstås. Det är ju Frälsningsarméns grundare.

Anledningen till att vi hamnat här är att jag ville köpa kringlor i Södertälje. Jag har ännu inte lyckats med min föresats, men kommer icke att lämna staden förrän uppdraget är slutfört.

Här bor vi:

I morgon kör vi till Uppsala och där ska bilen tömmas på sina tre miljoner persedlar, vilka Storebarnet anser sig behöva i sitt nya boende.

Annars har vi tagit vara på sommarkvällarna tidigare i veckan.

Någon har fixat sitt hår.

Och är urnöjd.

Ungefär så.

Veckans boktips: Något att dölja

Det här är Elizabeth Georges 21:a roman om den adlige kommissarien Thomas Lynley och hans stökiga och frispråkiga assistent Barbara Havers. Jag har följt deras bravader i 26 år, men vet att de första böckerna om paret gavs ut 1988.

Varför fortsätter jag? Och behövs det verkligen över 600 sidor för en deckare? Och tröttnar jag aldrig?

Svaret på frågorna är därför, nej och jo.

Vad är bra med Georges böcker? Språket, miljöskildringarna, humorn, det klassiska formatet på deckarupplägg, kontrasterna och relationerna.

Vad är tröttsamt med Georges böcker? Att de är sådan tegelstenar – onödigt långa, tycker jag, att det är så många olika karaktärer och sammanhang som man måste sätta sig in i och att varje nytt kapitel handlar om en ny karaktär. Jag blir tokig på alla dessa blindspår och människor som jag måste ta mig igenom för att komma vidare.

Å andra sidan vet jag att det är exakt det som gör boken spännande.

Bäst är naturligtvis – som alltid – Barbara Havers. Hon är så vansinnigt rolig och fullständigt respektlös, vilket verkligen behövs bredvid den ibland väl präktige och ständigt rättrådige Lynley.

En annan ”sympatisk” grej med Elizabeth Georges böcker, är att de nästan alltid tar upp aktuella och upprörande företeelser i samhället. Den här gången handlar det om kvinnlig könsstympning, något som är förbjudet i bl.a. England (där romanerna utspelar sig), men ändå givetvis förekommer.

Intressant var också att lära känna den nigerianska familjen Baku, som lever långt från Lynleys gyllene salonger. Det är svårt att värja sig från det våldsamma patriarkat som familjen tvingas leva under. Inga moraliska, ekonomisk eller juridiska regler gäller för pappan, men det gäller endast och bara honom själv; barnen och frun är hans egendom och har inga rättigheter alls.

Elizabeth George är nu 74 år gammal och frågan är naturligtvis hur länge hon kommer att hålla på att blåsa liv i Lynley och Havers. Jag kommer i alla fall att vara lojal och trofast läsa om det kommer ut fler delar om det udda radarparet.

Jag måste ju veta hur det går.

”Något att dölja” av Elizabeth George får 3 av 5 sensommarbuketter av mig.

Lögardagen

De varma dagarna kommer fläckvis. Och då åker vi på trädgårdsdagar på Sofiero.

Vi springer mellan skuggorna och letar febrilt efter en bänk utan sol där vi kan äta våra medhavda mackor. Det får bli på en stubbe. En kådig stubbe, visar det sig sedan.

Tänk att för en vecka var det helt andra väderbekymmer på exakt samma plats.

Trädgårdsdagarna är fjuttiga och inte särskilt upphetsande. En caféinstallation och lite höstkänning i en låda.

I kvällningen, precis innan solen går ner, blir det äntligen bad. Men först sätts bollen i rullning.

Eller kastning. Och så blir det så fina bilder på bryggan.

Det här var hennes fjärde dopp för dagen. Makens gamla morgonrock luktar bäver. Men det är verkligen inte hennes fel.

Det är fortfarande sommar

Vissa traditioner ligger det i mångas intresse att upprätthålla. Som att fika på Krapperup. Ingen klagan.

Och som vanligt orkade man inte äta upp.

Men sedan gick vi en rask promenad i den gröna parken.

Fort gick vi för vi var rädda att de skulle låsa toaletterna. Fast inte just här. Gick vi så fort, alltså. När jag tog gruppbilden framför byggnadsställningarna.

Sedan drog ett barn på övernattning. EN natts övernattning.

Jag berättar inte vem det är, men jag kan avslöja att det är en person med obefintlig packningsförmåga. Kaffet fick inte plats men trycktes ändå ner i den diminutiva dvärgväskan.

Jag har ingen bra slutkläm på det.

En dag med sol och moln

Personalresan gick i år till Bosjökloster.

Varför har jag inte varit där förut? Förutom ohemult vackra och välskötta rabatter, en fin utställning om Hildegard av Bingen, alerta alpackor fanns det även en tusenårig ek.

Nio kollegor lyckades famna den. Även klostret var tusen år gammalt och klosterkyrkan femhundra år. Lite svindlande.

Efter en mycket god lunch ingick det tydligen en visning av en fantastisk utställning om 2:a världskriget. Konstnären själv berättade om sitt verk som det tagit tio år att skapa, tio arbetstimmar varje dag. men så blev det också hundra hästar av drivved.

Först såg det bara ut som en stor trämassa, men gick man närmre kunde man urskilja alla de individuella dragen hos hästarna.

”Ishästarna i Ladoga” hette verket och bygger på berättelsen om när ryssarna 1941 blev inringade av finnarna, som satte eld på den omgivande skogen, i Ladoga. Soldaterna flydde, men hästarna hade ingenstans att ta vägen, utan fastnade i en sjö. Under natten drog isvindarna in och morgonen efter kunde alla se de ihjälfrusna hästarna, vilka tillsammans bildade ett makabert monument över krigets fasor.

Även Raoul Wallenberg uppmärksammades och avbildades i utställningen.

Konstnären tyckte att det fanns så många skulpturer av Wallenberg portfölj, men inga av när han bar den.

Slutligen en rörande installation till minne av Janusz Korczak, den judiske kände pedagogen och läkaren som följde med sina 200 föräldrarlösa barn till döden i Treblinka utanför Warszawa- trots att han erbjöds fri lejd ut ur landet.

– Jag går dit mina barn går, sa han.

Konstverket hängde i taket och hette ”Himlafärden”.

Den här dagen bär jag med mig. Särskilt utställningen i drivved.

Augustikalas

Jag måste säga att om man slipper planera, handla, städa, baka och laga mat är det en baggis att ställa till med släktkalas.

Nu var det i och för sig inte jag som ställde till med släktkalas, utan storebarnen, men det var i mitt hus kalaset ägde rum.

25-årskalas inbjöd de till trots att ingen av dem är 25.

Det fejades och fixades och fiffades och tidsschemat följdes till punkt och pricka. Ju närmare D-dagen vi kom, desto mer intensifierades köksaktiviteterna.

Givetvis gjorde var och en sitt paradbak: cheesecake och pavlova.

Och biskvikakor.

Dagen de valt för sitt 25-årskalas råkade sammanfalla med leasingbrorsans tillika kusinens betydligt jämnare födelsedag, så festen började med att han förtjänstfullt firades.

Av svägerskan fick jag en bedårande dahliabukett.

Sedan lektes det både här och där.

Ett stort gäng traskade därefter ner till bryggan. Ett litet gäng av det stora gänget badade.

Dagen avslutades med korv och tilltugg.

Ljusen tändes.

Och när alla gäster farit hem, återstod bara livemusik från åldrad skivspelare och en stilla kasedans.

Och vädret, det var något heeeelt annat än kvällen innan.