När jag började på skolan där jag fortfarande jobbar, tog jag över efter en lärare som var oerhört populär, både bland lärare och elever. Man skulle faktiskt kunna säga att han var en levande legendar.
Kul för mig. Not.
Dessutom upptäckte jag snart att han skrivit en massa sånger som jag sjungit och älskat. Och nu har han skrivit en bok. Jag köpte den av honom själv i våras.
”Turbulens” handlar om en 34-årig svensklärare vid namn Ruben, som bott hemma hos sin mamma i hela sitt liv – i Helsingborg. Det är väldigt kul att återupptäcka sin stad genom en roman, det får jag säga.
Dessutom är det nyttigt att läsa om olika moment i Rubens svenskundervisning och påminnas om att puh, jag gör detsamma och nej, det där glömde jag i år.
Elevkategorin han undervisar känner jag också igen.
Ruben ömmar för en ensamstående mamma i 30+-åldern, som är både nyfiken, mogen och skarp i de litterära analyserna klassen gör. De läser ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg och ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij (gamla vänner till mig). Ruben kan inte heller undgå att lägga märken till de återkommande blåmärkena kvinnan har.
Samtidigt blir han förälskad i en kollega, som tyvärr vill leva i polyamorösa förhållanden, något Ruben inte kan förlika sig med.
Boken skildrar hur Ruben spankulerar runt i staden och funderar på hur han ska lösa problemen i sitt liv. Ska han vara tillsammans med kollegan ändå? Och ska han handgripligen försöka hjälpa den misshandlade eleven? Karln hon lever med är ett svin som ingen skulle sakna om han försvann från jorden yta.
När han inte travar runt och deppar, sitter han på krogen med sina två gamla kompisar. Den ene är lite lik min gode vän, som tillika är god vän med författaren …
Min svensklärarinstinkt kickar in redan på bokens första sida, då författaren använder ”passerar” två gånger och ”förbipasserar” en gång. Jag kommer sedan på mig själv med att hela tiden läsa med rödpennan i hand, något som försvårar min läsupplevelse.
Men lite nytta har jag av att vara litteraturvetare. Rubens grubblande vandringar i Helsingborg är väldigt lika Doktor Glas’ i Stockholm. Och Raskolnikovs funderingar om alla människor har ett egenvärde, eller om de onda bara är parasiter som förtjänar att dö, känner jag igen från ”Brott och straff”.
På så sätt blir ”Turbulens” en intertext till två stora litterära verk, vilket åtminstone jag tycker är både vågat och kul.
Annars har jag svårt för att koppla bort den verklige författaren (som jag då känner, ganska ytligt, men ändå) från hans karaktär. De har lite för många likheter. Framför allt när jag läser skildringen av de inte helt sällsynta sexscenerna, känner jag att jag vill hämta skämskudden och trycka upp framför ögonen.
Språket är enkelt och miljöbeskrivningarna är bra. Inte så mycket dialog och när de förekommer, används aldrig ”sa Ruben”, utan alltid omskrivningar av verbet (kände, uppfattade, vidhöll o.s.v.). Ja, ni ser, jag är yrkesskadad.
Jag kan inte påstå att jag blev överväldigad av romanen, men jag tycker ändå att den var mysig. Den har recenserats i tidningen och fått bra recensioner, så det finns folk som uppskattar den. Hade jag inte vetat vem författaren var, tror jag att jag hade fått en annan upplevelse av boken.
”Turbulens” av Hans Dahlin får 3 av 5 midsommarblomster av mig.
valallena.wordpress.com 