Det är lite svårt att föreställa sig, men jag misstänker att när jag fyller 85, kommer jag fortfarande att önska mig vackra saker – juveler, blommor och choklad.
Som tur är finns det förståndigare människor i släkten, så när svärfar fyllde 85 i vintras, fick han en trädgårdsarbetsdag av barn och barnbarn.
Arbetet delades upp i fyra sektorer och i varje sektor fanns en arbetsledare. Det hela styrdes av generalorganisatören som 9.00 samlade sina styrkor med tapetschemat i högsta hugg på gårdsplanen.
Jag och Lillebarnet valde samma sektorsledare och var snart i full färd med gräsräfsning.
Hon gick sedan över till kantrensning, medan jag tog itu med ogräset i häcken (ej bildligt talat).
På framsidan revs hela gräsmattan bort och en ny rullades på plats av en skvadron ingenjörer.
Med vitsippshavet intill arbetade mina två äldsta barn med att gräva ur trädgårdslandet.
Men först var maken tvungen att tömma komposten på jord, vilken skulle plöjas ner i landet.
Givetvis pausades arbetet med jämna mellanrum – förmiddagsfika, middag, eftermiddagsfika, kvällsmat och kvällsfika skulle också hinnas med.
Alla rabatterna rensades. Bara släktens yttersta elit var betrodd med just det uppdraget, eftersom endast de kunde se skillnad på alla örter och arter.
Mittemellan fick en ny kompis, en som sa ”den” om allting och som hade ett särskilt gott öga till chokladbröden på fikabordet.
Och så var det där med dammen som skulle tömmas. Här utbröt en liten strid mellan de som tyckte att allt skulle hanteras snabbt och effektivt och de som tyckte att dammens invånare – femtio salamandrar och en padda – skulle räddas i den biologiska mångfaldens namn.
Salamanderräddarna höll på in i skymningen och drog sig inte för att gräva igenom komposten för hand – allt för att rädda liv.
När dagen var slut var även de flesta arbetarna slut.
Men lyckliga.
valallena.wordpress.com 