Konferens

Hässleholm – mina drömmars stad… Nä, inte riktigt. Men vi hänger där mycket nuförtiden. Vår medresenär i förrgår är uppväxt där och hade inte varit tillbaka i sin barndomsstad på många, många år. Hon konstaterade för det första att staden var mycket mindre än hon mindes det, och så sa hon:
– Är det inte ganska vackert här?

Tja, det ligger väl i betraktarens öga… Hässleholm är i alla fall just nu värd för EFS årskonferens och tusentals ”stiftare” har strömmat till den lilla järnvägsmetropolen.
– Konferens, sa vår andra något yngre medresenär, det låter inte särskilt upphetsande.
Det får man ju ge henne rätt i, men konferensbegreppet är välkänt för kykfolk sedan urmindes tider.

Vi var inte bara där i egenskap av deltagare, oh nej. Förutom att ha bilen full med luftmadrasser till våra två äldsta, som är barnledare hela konferensen (300 ledare, tyckte jag att någon sa!), så var vi även VÄRDAR på torsdagens öppningsmöte.

Vi skulle:
1. Veta var toaletterna fanns
2. Veta var nödutgångarna fanns
3. Se jätteglada ut och hälsa alla välkomna
4. Ta upp kollekten
5. Ha på oss någon sorts åskvädersblå handbollslinne, size one, vilka inte riktigt gick på somliga av oss.

Så vi knogade på. När biskop Jackelen anlände, var hon så omsvärmad av fotografer, att hon inte alls varken såg eller hörde de anspråkslösa värdarna, som likt en röst i öknen ropade ”Mycket välkommen!”.
Och när osen från scouternas korvgrillning utanför trängde in, var vi snubblande nära att utrymma lokalerna och föra alla kristna syskon mot nödutgångarna, men lyckligtvis hejdade vi oss.

Allt gick helt enkelt bra. Kvällen avslutades med en konsert, där ”Röke blås” och Frank Ådahl medverkade. Då satt vi längst fram och tjoade. Frank Ådahl fick åter igen berätta om hur det var att vinna melodifestivalen och han fick dra några repliker ur ”Lejonkungen”, där han gav liv åt Simbas röst. Säkert ganska tröttsamt för honom.

Men så annonserades plötsligt en ny gästartist upp på scenen och Oskar Nordqvist gjorde entre. Nu vet nog kanske inte mina allra käraste bloggläsare vem Oskar Nordqvist är, men lägg hans namn på minnet! Den pågen kommer att gå långt!
Han konfirnerades med vår mellantjej förra sommaren och redan då var han solist av rang, men nu hade rösten mörkrat och sångtalangen utvecklats; jag var helt enkelt mycket impad. Här har vi alltså Oskar, sexton i år, smyginspelad i en ganska lång låt, men ni får stå ut:

Kvinnor och män

Nu har jag haft läsårets sista lektion – HURRRAAA!! Nästa vecka blir det klassresa och frilufsdag. Men in i det sista undervisade jag, minsann. Halade fram mina tummade overhead och försökte banka in lite språksociologi innan loppet var kört och obildningen satte in; inga lustiga timmar så här på slutet, inte.

Språksociologi handlar om hur språket utvecklas och förändras i och mellan olika grupper i samhället. MYCKET intressant.

Ta t.ex. det här med män och kvinnor. Lyssnade på en sommarpratare som både var ung, kvinna och sportkommentator. Hon hade lyckats reta upp en hel del manliga tittare/lyssnare för att hon var just en kvinnlig fotbollsexpert.

FÖR EN KVINNA KAN JU INTE VARA FOTBOLLSEXPERT, DET ÄR JU SOM ALLA VET EN GENETISK MANLIG NEDÄRVD EGENSKAP.

Nu handlar språksociologi om manligt och kvinnligt SPRÅK, om vi för ett ögonblick skulle återvända till min sista lektion.

Män har en förkärlek för objektiva, allmänna, världscentrerade ord, talar i substantiv, använder långa meningar med tveksamhetspauser men uttalar sig ändå med större säkerhet än kvinnor.
Kvinnor i sin tur har ett mer nära språk, pratar gärna om människor och känslor, använder i större utsträckning adjektiv och verb, garderar sig med ”eller hur?” och ”va?” och uttalar sig helst inte i större offentliga sammanhang.

Känner ni igen er? Tyvärr bygger dessa ”sanningar” på ganska gamla undersökningar och är naturligtvis inte hundraprocentiga. Men visst ligger det något i det.

När jag undervisar 55+, en lätt åldersstigen klass med 35 damer och 5 män, yttrar sig kvinnorna mycket sällan när jag lämnar ordet fritt. Men när de går UT från klassrummet tycker de hur mycket som helst och tjattrar i munnen på varandra om allt vi diskuterat under lektionen.
Ber jag dem diskutera i smågrupper och ska ha någon till att sammanfatta gruppens tankar, skickas alltid männen fram. De fem männen. Hallåååå?!

Allt det här dryftades under dagens familjemiddag. Döttrarna höll inte med i allt, argumenterade och protesterade. Jag är övertygad om att vi som har döttrar har en viktig uppgift i att om inte förändra mönster, så åtminstone i att diskutera och medvetandegöra.

Jag hoppas att om femtio år mina döttrar självklart gör sin röst hörd och inte skickar fram männen att föra deras talan.

Bara en enda ros på ett evigt klänge…

Jag vet har jag sagt det förut, men SÅ mycket fina platser det finns i min närhet! Särskilt under den här årstiden.

Igår var det Mors dag och jag blev traditionsenligt uppvaktad med frukost på sängen och mer eller mindre genomtänkta små gåvor, t.ex. en mycket aromrik ost från Paris (en fisost, förklarar likdoften i kylen så här i efterhand).

Sedan blev jag bjuden på middag i Wallåkra stenkärlsfabrik. Dit måste ni åka! All mat serverades förstås på saltglaserad keramik.
Bilder på familjeidyllen:

Därefter vankades det EU-val och gospelövning- plus konsert i tre och en halv timme. Genomsvettig och stinkade fraktades man sedan på vårfest i kyrkan och sist serverades det morsdagstårta hos föräldrarna.

Jo, jo, en morsdag som hette duga! Och årets första ros!

Veckans boktips

Nu kanske ni undrar om jag helt drunknat i de obildade, illitteratas träsk, men lugn, bara lugn, här kommer det – VECKANS (månadens) BOKTIPS.

Den här boken står i många bokhyllor. När man pillar lite nyfiket på den hos folk, säger de genast ”Den är bra!”. I min bokhylla har den stått i tre år och anledningen till att den inte blivit läst tidigare är att den är så fet, 950 sidor. En riktig näsknäckarbok, således.

Nu var tiden mogen, nu har jag läst

SHANTARAM av Gregory David Roberts.

Shantaram är det indiska namnet den australiensiske efterlyste mannen får när han anländer till Bombay efter att ha rymt från ett rymningssäkert fängelse.
Han kommer i kontakt med Bombays undre värld och sysselsätter sig snart med pengatvätt och passförfalskningar.
Under en period flyttar han in (ut?) i Bombays gigantiska slum, där han av någon konstig anledning arbetar som läkare. Han hamnar i indiskt fängelse, en fullständigt vidrig plats, akta er för det!, följer med maffiabossen till Afghanistan, där han strider tillsammans med gerillan, är med i otaliga gäng-uppgörelser med dödlig utgång och glider ibland ner i heroindimmorna.

Ja, det behövs 900 sidor för att göra några få år av författarens liv rättvisa. För allt är nämligen självupplevt! Fast jag tror att han saltat sina upplevelser en liiiten aning ibland.

Lin, som huvudpersonen kallas, är en tvättäkta antihjälte. Han gör en massa skit, men han gör det av rätt anledning. Det går inte att låta bli att tycka om honom.
Starkast intryck gör hans upplevelser i fängelset och hans kamp i de afhanska bergen. Alltså, de svenska fängelserna är faktiskt helt OK… Och min väldigt fördomsfulla bild av afghanska män får sig en rejäl törn. Detta arma land, vad de har fått utstå! Någonstans i boken läser jag att krig kan startas av hedervärda anledningar och fred kan skipas på skamliga sätt.

Mitt i all kriminalitet och hårdhet går ett stråk av värme, brödraskap och kärlek. Och humor! Jag älskar engelska med indisk brytning! ”Du ta mitt allra bästa själv till restauranget med din armar”.

”Shantaram” är en bok lätt att tycka om. Det finns en del sega transportsträckor i början, och kapitlen är väl långa, men så sugs jag in i någon av alla dessa osannolika skeenden, och plötsligt har jag läst hundra sidor till. Håller man bara ut, belönas man på slutet med en hel massa förklaringar på vad som egentligen hände i början, och inte minst, varför. Sådant gillar jag!

Men jag undrar verkligen; kan en enda man ensam ha upplevt allt detta…?

Skållhett

Inte har man väl frusit idag. Inte förrän vi kånkat iväg supertungabjässebordet till trädgårdens skuggiga del. Då frös vi och fick baxa tillbaka åbäket. På den stund det tog att laga maten, sjönk temperaturen med fem grader. Ryssvärmen är över.

Men innan dess var det somliga som var ute heeela dagen och badade inte mindre än tre gånger, två gånger i havet och en gång i en pool. Det lilla bleka skinnet fick sig en rejäl omgång.

Till det grillade köttet gjorde vi en smaskig couscoussallad med extra allt. Visst ser den god ut??!

Sandalen – fotens bästa vän

Missförstå mig rätt, jag älskar sommar, sol och värme. Men…inte än. För om det blir tvärsommar bara sådär, försvinner allt det där vackra som jag kallar vår och försommar i ett nafs.

I skrivande stund är det inte mindre än 27 grader Celcius och jag har duschat två gånger. Ryssvärmen innebär att dessa skönheter kommer att vara ett minne blott till helgen:

När jag nu är inne på vad jag älskar, måste jag få lovsjunga små trevliga inredningsbutiker med blommor, fina prylar i allmänhet, fräcka kläder och cafe. Gärna på landet. Typ ”Enkla Ting”, mitt favoritställe just nu. Där hölls jag idag. Hittade ett par sandaler som stod och skrek på mig. Har ju nästan inga skor alls 😉 så jag slog till.

That’s me! This is NOT me:

Men det är mina döttrar! Sådana skor tänker de steppa omkring i i sommar. Stackars små fossingar! Mina, däremot, snor sig om varandra i fröjd och förväntan över all luft och plats de ska få.

Sandalen, fotens bästa vän.

Replik

Apropå inlägget om hur det gick till när skolan skulle bjuda in politiker inför EU-valet, måste jag här bjuda på en liten fortsättning.

En kollega fick det här mailet i sin box:

”Hej, jag läser att er skola styrs av vänsterfarsister, de är inte så bra.
Har ni demokrati på programmet? Jasså, inte det!”

En annan kollega replikerade:

”Om vår skola styrs av farsister har vi antagligen tur. Om våra arbetsdagar är en fars, kan vi ju ta hela saken med ett gott skratt ;)”

Språk är makt, det vidhåller jag. Även om det första mailet inte innehöll så där förfärligt många språkfel, blir ändå budskapet något förvirrande när orden fascist och farsist förväxlas.

För övrigt använde jag mailet för att motivera eleverna inför dagens grammatiklektion. Det gick sådär.

…vi gå genom skogar och haaaagar.

Tänk, vilken infernalisk tur man kan ha! Just nu regnar det småspik, men igår sken solen från en molnfri himmel precis hela dagen. Och JUST igår var det dags att fira en mycket speciell person, som fyllt ett halvt sekel, men som inte ville fira att hon fyllt ett halvt sekel, men som vi ändå tyckte borde firas för att hon fyllt ett halvt sekel, med en stilla och interaktiv promenad.

Klockan 11.00 avgick sällskapet från Raus kyrka och knappt fem timmar senare återvände sällskapet till samma plats. Då hade sju kilometer avverkats. Det kan verka klent, men så var det också en interaktiv vandring, glöm inte det.

I lummig grönska och hysterisk fågelsång fick vi uppleva fågelsångstävling, meditation med stenkastning, gåtklurande, högläsning, ballongblåsning, pinnrace, blomplantering, allsång – och bara lite allmänt hygge. Givetvis åt vi med jämna mellanrum, oroliga för att annars riskera tappa ett hekto eller två.

När vi vandrat färdigt avrundades dagen hos oss, där vi chillade och åt ändå mer. Mycket soligt, mycket roligt, ganska troligt…att t.o.m. jubilaren var nöjd!

I sommarens soliga dagar,
vi gå genom skogar och hagar,
på färdens besvär ingen klagar,
vi sjunga var vi gå hallå, hallå!

Så här såg somliga i sällskapet ut INNAN en hel dags solexponering. De såg annorlunda ut framåt kvällen…

Jag önskar mig att…

Lunchpaus

Den här aktiviteten gillade inte änderna alls!

Pinnrace i ån. Änderna fortfarande missnöjda!

Ser ut som om hon begår harakiri!

Hon som inte ville fira att hon…ja, ni minns.

Brakfika

Kanon mitt i grönskan. Helt nya sånger, åtminstone för den yngre generationen. Snacka om folkbildning!

Demokratins spelplan

Maken kom in, viftande med dagens tidning.
– Kolla här, första nyhet på första sidan!
Jag kände igen min kära arbetsplats namn och suckade nervöst. Vad var det nu då?

Väldigt snart är det EU-val (något som, skam till sägandes, intresserar mig ofattbart lite), och min skola har bjudit in representanter från de olika partierna. Problemet är att det finns ett parti som man måste förhålla sig till, och jag tror att ni vet vilket jag menar.
Vår rektor samlade sin personal för att diskutera om partiet skulle bjudas in eller ej. Sist de var på vår skola slutade det med kalabalik. De kände sig hotade och polisen fick komma och bevaka deras dyrbara skinn. För övrigt samma person som figurerat i medierna i onyktert tillstånd med järnrör i nävarna.

Nu läste jag i tidningen att rektorn beslutat sig för att nämnda parti innan de kom till vår skola, skulle skriva på ett kontrakt, där de förband sig att inte komma med några yttranden som kunde uppfattas religiöst, etniskt eller sexuellt kränkande.

Det blev ett farligt liv. Partirepresentanten kontaktade bums tidningen och tyckte bl.a. att vår skola, som sade sig vila på kristen grund, var fördomsfull och inte följde de demokratiska spelreglerna. Dessutom kände de sig förfördelade och KRÄNKTA (vet jag inte om de sa, men typ något sådant), och tänkte INTE besöka vår skola, minsann.

Reportern gick hårt åt vår rektor, som intervjuades i artikeln. Varför var det bara ett parti som fick skriva på ett sådant kontrakt och tyckte skolan inte att det var viktigt med yttrandefrihet?

Rektorn svarade att han läst exempel på kränkande uttalande från ledande representanter från…det här partiet och att han inte tyckte att våra elever skulle behöva riskera att konfronteras med något sådant.

Reportern vände sig åter till partirepresentanten och frågade om det var sant att en av hans partikamrater uttryckt sig kränkande i det här fallet.
Mannen svarade att han fann det djupt beklagligt att ett helt parti, KOLLEKTIVET, skulle behöva straffas för en individs uttalande. Men, envisades reportern, är det sant att din partikollega sagt det här och det här (minns tyvärr inte exakt vad).
Partirepresentanten svarade att det var INTE sant; det var rent förtal och hörde hemma i en retorik som alltid drabbade hans arma och orättvist behandlade parti.
Då läste den listiga reportern upp precis vad som sagts i ärendet, vilket på pricken stämde med rektorns utsaga.

Vad övrigt är, är tystnad ( slutreplik i Hamlet, uttalas när alla karaktärerna ligger i en stor bunke på slutet, tvärdöda).

Det blev ett långt och möjligen inte helt begripligt referat av tidningsartikeln som inledde mitt blogginlägg. Vad har jag att säga om detta?

Hur ska man kunna veta när det är INDIVIDER och när det är KOLLEKTIVET som uttalar sig? Jag trodde att kollektivet bestod av individer, men jag kan ha fel. Är det individer som uttalat sig när det är något som inte är politiskt korrekt, och kollektivet när fallet är det motsatta? Hur ska en stackars människa som jag veta det?

Men en sak vet jag. Diktaturer byggs inte av karismatiska ledare, utan av en massa små kugghjul, som genom att aldrig ta personligt ansvar, bidrar till att diktaturen upprätthålls. Men det kanske bara är förvirrat prat från en ensam individ på den stora demokratiska spelplanen…?

Ledig torsdag

Alla åkrarna ångade av obeslutsamhet; vårkallt eller sommarvarmt? Jag trodde att det skulle vara kallt att gå igenom ångorna, men det var tvärt om varmt. Som att gå förbi en inte-så-jättevarm bastu.

Jag hittade en ny väg idag. Vad är det ordspråket säger ”Bara den som går vilse hittar nya gläntor i skogen”. Nu irrade jag ju inte runt i Sarek, direkt; jag såg Glumslövs kyrka hela tiden, men jag hittade en ny lurig genomfart ut till Ålabodarna. Mycket lerigt och oländigt, men framkomligt. Skorna såg ut som ett ras och när jag försökte tvätta av dem i en vattenpöl blev de ännu värre.

Åter torrskodd och på hemväg, såg jag att mina vänner strutsarna kommit ut på grönbete. De struttade ystert kring i sin lilla hage, blinkade mot mig med sina bleka, glesa ögonfransar och försökte ge mig ett vänskapligt (?) tjuvnyp genom stängslet.

Förmiddagen avslutades med lunch på Vera’s på Råå. Sellerisoppa med surdegsbröd och ost. LÄTT den godaste soppa jag någonsin ätit!
Och som alla andra kändisbloggare gör, lägger jag förstås ut en bild på underverket…