1 kommentar

Haveri

Idag råkade jag ut för en arbetsskada.

Ena stunden satt jag lugnt och samtalade med en yngling och i nästa låg jag på golvet med en mosad stol under mig. Bakhuvudet slog i golvet så att det tjongade om det.

”Var det någon som skrattade?” frågade orolig kollega.

”Eh, nej”, sa jag.

Om offentliga stolar inte håller för traditionellt byggda damer, bör det finnas skylt av samma slag som i hissar: ”Maxvikt 500 kg, bör ej överskridas”.

Tills dess kommer jag minsann att sitta var jag vill.


Lämna en kommentar

Rätt ska vara rætt

Igår åt jag två semlor till lunch och typ två till fikat. De till fikat var av karaktär ”brumla” och ”bulle-med-bulle”. Ingen annan i hela världen än en helsingborgare skulle uppskatta en semla med en chokladboll i.

Barnet i Oslo fick ta del av bilderna våra och började då svamla om norrmännens ”fastelavnsbolle”; någon sorts avart med sylt och vaniljkräm.

Genast började jag intressera mig för den etymologiska betydelsen av ”bolle”, ett ord som betyder väldigt, väldigt olika saker i de skandinaviska länderna.

Då kom jag på andra intressanta ord som kan vålla genans och språkförbistring i Skandinavien.

Till exempel ”Porre” som betyder purjolök på danska.

Eller Alfons Åberg som i Norge heter Albert Åberg, eftersom Alfons är slang för hallick på norska.

Att pula i trädgården ska man inte säga utanför Sverige.

”Samlaget” heter ett av Norges största bokförlag och det är inget konstigt alls.

Och det finns många fler spännande exempel. Mer oskyldigt, men ändå retligt, tycker jag fortfarande att våra rara vårblommor är, där ”vintergäck” betyder ”snödroppe” på danska – för att inte tala om köttbullar, som är frikadeller på danska och frikadeller som är köttbullar…

Så mycket för nordisk samsyn.


Lämna en kommentar

Under Afrikas sol

Precis samtidigt som Mittemellan befinner sig under Serengetis stekande sol, tittar vi på TV-serien ”Serengeti” här hemma. Same same but different.

”Serengeti” – TV-versionen, alltså – handlar bland annat om lejonhonan Khala, som fått fyra ungar ”med en annan” och som därför blir utslängd från flocken.

Utan flocken är hon dödsdömd och det hjälper inte att hon har ihjäl en jättezebra, när en hel flock med hyenor i nästa stund skrämmer iväg henne från hennes byte.

Hyenaledarinnan blir skadad i bråket och befinner sig i sin tur plötsligt högst upp i byteshierarkin, men då offrar hennes mor sig, springer emellan bytet och jägaren och blir i samma stund kvällsmat åt en leopard.

En bit bort slåss några babianer om en babianhonas gunst. I villervallan som uppstår passar en boaorm på att klämma i sig den åtrådda babianhonan och ringlar sedan belåten iväg med en tydlig bula över midjan. Kvar blir den sorgsna lilla babianungen, plötsligt föräldrarlös.

Ja, ni hör, värsta dokusåpan.

Jag är helt förhäxad och skriker högt när en av lejonungarna saknas, när leoparden tappar antilopen från sitt träd och när den normkritiska babianen Rafitiki adopterar sitt ex:s barn.

Ska definitivt se fortsättningen.

Och Mittemellan? Hon har återvänt ”hem” (åtminstone till Skandinavien) i ett stycke. Mycket bra, tycker jag. Trallalla.


Lämna en kommentar

Och ändå mer sightseeing

Alltid när jag kommit hem från Stockholm (där jag är JÄTTEOFTA) delar folk generöst med sig av ställen jag missade att se. Så nu betade vi av en plats vi skulle ha sett sist vi var i Stockholm, nämligen STADSHUSET.

Den guidade vandringen började naturligtvis i Blå hallen.

Här skrider maken kungligt ned i den bekväma trappen.

Att den heter Blå hallen är för att den från början skulle ha putsats blå och haft ett blått innertak, men arkitekten ångrade sig. Namnet ångrade han däremot inte. Logiskt. Inte.

Jag var väldigt nyfiken på Maja Sjöströms textilier (se flera års tidigare blogginlägg), vilka blivit utbytta och nytillverkade flera gånger om sedan huset byggdes. Originalgardinerna i rådssalen återanvändes till att göra slipsar åt diverse potentater.

Det här draperiet är vävt i äkta silver och guld i Italien (tekniken finns inte här) och är tydligen ofattbart dyrbart. Men sådant bryr sig inte solen om, som sedan länge blekt bort all färg…

Och apropå guld så säger jag bara Gyllene salen.

Allt guld, varenda liten mosaikplatta, är i 24 karat. Makalöst flådigt. En smärre kommunikationsmiss mellan mosaikkonstnären och arkitekten, som i sista stund fick för sig att bygga till marmorbänkar längs väggarna, gjorde att St. Erik, avbildad till häst längst uppe i taket, miste sitt huvud.

Shit happens.

Men St. Erik fick revansch eftersom hans huvud pryder alla stockholmsflaggor.

De avslutande bilderna från stadshusets inre borggård.

Man kan fråga sig varför inte sådana här nationalromantiska översymboliska skrytbyggen byggs idag…? Det hade väl sett något ut, det! Nej, idag är det vård, skola och omsorg som gäller.

Tur ändå att det fanns en massa pengar för hundra år sedan. Jämnt och rättvist fördelade.


Lämna en kommentar

Nationalmuséum

På onsdagen tog maken ledigt. Det var väl jättefint av honom.

Vi var i god tid till Nationalmuseum och hann se alla medvetna stockholmare som parkerat sin bil precis invid trappen och nu lät sig fotograferas till instaflödet med sina gucciväskor. Ni vet.

Ungefär så här. Och jag noterar åter igen att Hitlers mustascher hamnat ovanför mina ögon.

En annan sak jag noterade var att mitt liv nu är museialt. Min gamla IKEA-hurts fanns med som en relik över fornstora dar och myntautomaten från Stortorget – R.I.P – likaså.

Men givetvis såg vi även ståndsmässig nationalromantik på Nationalmuséet, var annars? Carl Larssons kontroversiella ”Midvinterblot” var sig lik i foajén.

Och här har vi Carl Larssons sovrum i akvarell. Var god zooma in höger vägg och fundera på utsmyckningen där.

Jag hittade en fin tavla som hade passat så fint till väggen ovanför farmors soffa.

”Karl XII likfärd” fanns till beskådande. Under mitt lärorika studiebesök på slottet under gårdagen har jag nu fått lära mig att tavlan innehåller en del historiska felaktigheter (surprise) och att Karl XII:s hädanfärd innebar slutet på Sveriges stormaktstid.

Det visste jag i och för sig innan, men inte att det kungliga slottet började byggas innan hädanfärden (beräknades ta sex år, tog sextio) och att det såg dagens ljus när Sverige var väldigt pank och väldigt lite stormakt, närmare bestämt inte alls.

Från det ena till det andra, så att säga.

Och från det ena till det andra var lunchen som intogs i det nyrenoverade muséets restaurang. I det finaste av de fina duger endast det bästa, alltså kyckling från Bjäre.

Vi delade på en portion, käre tid vi är väl inte gjorda av pengar heller, och lyssnade fascinerade på ung dam från Skellefte(å) som förkunnade att pitemålet minsann är det fulaste som finns, fulare än skånskan till och med.

Vi lät maten tysta mun.


2 kommentarer

Jag och Stockholm

Om jag säger att solen går upp och dagen randas när jag tar den fina flygbilden, kan ni själva räkna ut när jag klev ur bingen.

Ohemult.

Maken kilade iväg till jobbet och kvar var jag i den stora staden. Kanske sätta mig på ett fik och vänta in att staden skulle vakna?

Ja, ni ser, hela kostcirkeln. Med mig hade jag en bok som var så fruktansvärt tråkig att jag flera gånger vaknade till med dregel rinnande ur mungipan. Varför äger jag ens en sådan bok?

Caféet hette ”Vete-katten” och det kunde man se i skyltfönstret.

Så började då min dag. En karta, tänkte jag och skaffade en sådan. Två saker upptäckte jag: 1. Jag såg inte vad där stod 2. Det gick inte att vika ihop den.

Har jag någonsin varit på en riktig guidning på det Kungliga slottet? frågade jag mig. Neej. I nästa stund fann jag mig i en oändlig pensionärskö in till slottets säkerhetskontroll.

Intressant var Gustav III:s paradsängkammare, vilken han endast använde en gång, nämligen när han dog (efter att han blivit skjuten på maskeradbalen, så våldsamt att hans cape brann upp, och inte dog han av det, inte, nej av lunginflammation eftersom han ville ha in lite luft i paradsängkammaren eftersom han stank så dant).

Intressant var också Gustav III:s drottnings paradsängkammare, vilken hon endast använde en gång, nämligen när den ende sonen föddes (för övrigt efter tolv års äktenskap och för övrigt fick denne son sedermera sparken från sitt ämbete.)

Här är i alla fall en inte så jättebra bild från spegelgallerian – givetvis inspirerat av Versailles.

Här är också en bild på en byst på ”gamle kungen”, beställd av honom själv strax innan han gick hädan i början på 70-talet. Han valde en ung 20-årig konstnär; samme konstnär som nyligen gjort en något mer kontroversiell staty av famös fotbollsspelande malmöit, vilken blivit sågad jäms med fotknölarna. Bokstavligt talat.

På slottet fanns även en utställning om Märta Måås-Fjätterström, vilken jag gick över lite hastigt. Här syns drottning Kristinas silvertron på en matta av MMF.

Oj, vad jag hittade på en massa annat denna dag i hufvudstaden, men nu är jag så uttröttad efter alla historiska anekdoter att jag väljer att avsluta med en liten blomma från lunchbordet och en regnbåge över hela rasket.


Lämna en kommentar

Filmtajm

Finns det någon som missat den sydkoreanska filmen ”Parasite” som vunnit allt som går att vinna i filmbranschen, inklusive Oscar för Bästa film?

För en gångs skull hoppade jag och maken på tåget och masade oss iväg till bion innan filmen slutat gå.

Och jag är…omtumlad.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle få se och lät mig invaggas i en känsla av feel-good. Lite småputtrigt trevligt, tänkvärt, fullt av mörka mansröster och gälla kvinnoröster, ett fascinerande språk.

Och så – kaaboooom – något helt annat. Något helt annat.

Sedan jag kom hem har jag dammsugit internet på allt som går att hitta om filmen. Framför allt budskap och symbolik. Ju mer jag gräver, desto mer vill jag veta.

Nu finns det en fråga kvar: Vad symboliserar den gröna stenen?

Jag har mina aningar, men vill ha mer kött på benen. Om någon av er har sett filmen så hjälp mig; skingra dimmorna och låt mig förstå.

Och till er andra: Gå och se ”Parasite”.