Lämna en kommentar

Jojomen

Något som är rena rama ryska rouletten är att köpa kläder till sina barn. Det kan falla i god jord – typ aldrig – och det kan helt plötsligt falla på den lilla läppen.

Döm om min lika delar stora förvåning som glädje när jag hittade följande bild på instagram:

Hon gillade den!

Tjoho!

I’ve still got it.


2 kommentarer

I min faders hus

Här sitter ett strävsamt gammalt par.

Platsen är kyrkan och fotograf är Lillebarnet. Precis innan bilden togs har jag medverkat i en parantation. Ja, vad är det?? Det är en ålderstigen herre som håller ett högtidligt minnestal över en avliden föreningsmedlem. Talet avslutas formellt med ”Vi lyser frid över XXX:s minne”.

Och nej, så blev det inte när jag är inblandad; jag är varken man eller högtidlig och definitivt inte formell. Det blev i stället jag och S som tillsammans berättade om B, vår gemensamma vän som dog för en vecka sedan. När församlingen reste sig i vördnad sa S: ”Kära vänner, sitt för all del, det här kommer att ta tid…”

Mitt bidrag blev burken som jag fick av B för mindre än ett år sedan.

Den är (var) fylld av godis (förstås) och kloka ord, framför allt bibelord. Det här till exempel:

”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min faders hus finns många rum.”

Eller det här:

”Fri att lämna det som är svårt till Gud. Bekymra dig inte för det som har varit. Inte heller för det som ska komma. Det enda som finns är nuet.”

Tänk så väl hon kände mig, B. Både burk och innehåll är mig nu extra kära. Innan jag lämnade kyrksalen tände jag ett ljus för en annan god vän som i morgon ska göra en stor bukoperation för att ta bort en ovälkommen tumör.

Nu börjar nästa resa.


2 kommentarer

Sorg

Jag tänker på det där med att hantera sörjande människor.

Hur gör man?

Ska man skriva och säga att man finns där om det behövs eller ska man åka hem till personen i fråga? Tänk om de inte vill att man ska komma! Hur ska man vara?

Jag läste om hur en ung människa i sorg skrev att alla styrkekramar stod henne upp i halsen, att alla sa att de tänkte på henne, att alla sa att hon bara skulle höra av sig om hon behövde hjälp, men – vad hjälpte det?? Hon orkade inte ens tänka på att göra någonting alls, än mindre ringa runt till folk och be dem om hjälp.

Så här tänker jag: När man erbjuder en människa i sorg sin hjälp, är det egentligen sin tid man erbjuder. För jag tror inte att en sörjande främst ringer och ber om hjälp med att hämta en räfsa eller posta ett brev eller baka en kaka, även om det kanske är den typen av hjälp den hjälperbjudande tänkt sig.

Därför ska man göra ett aktivt val innan man skriver/säger att ”jag finns för dig; bara säg till” till någon i sorg. Att verkligen vara med och hjälpa är ett åtagande som kan hålla på länge. Eller inte. Det vet man inte.

Givetvis handlar det också om hur väl man känner den sörjande i fråga. Och givetvis värmer all omsorg, även om det bara är digitala styrkekramar. Men jag tror ändå att om man verkligen vill hjälpa ska man våga vara lite obekväm och – vara beredd att lägga tid, mycket tid.


Lämna en kommentar

När katten är borta

Minns ni Bali-barnets prudentligt efterlämnade rum?

Så här ser det ut nu:

Och anledningen är denna:

Hon hade inte blivit glad över förödelsen, det hade hon inte. Men om man tittar noga, ser man att hon är med på inte mindre än tre av de ditasade tavlorna. Ser ni?

Det hade hon gillat.

Kanske.


2 kommentarer

Genus

Nu måste vi ta oss tillbaka till barndomens grammatik. Minns ni begreppet genus? Genast poppar väl maskulinum, femininum, neutrum och reale upp?

Men det var då, det. När jag började min lärarbana fick jag lära mig att det endast finns två genus och de heter neutrum och utrum. Men även neutrum och utrum är nu förlegade och idag heter de två genusformerna t-genus och n-genus. Enkelt översatt innebär det att alla ord antingen är en-ord eller ett-ord.

– Det måste vara en ingenjör som tänkt ut det, effektivt och osentimentalt, var makens kommentar.

Anledningen till att vi kom in på den intressanta grammatiska diskussionen var en dödsannons där det stod ”Vår käre Britta Johansson”. Kan man säga kärE Britta och kärA Stig? Där har vi en rest av tiden då orden var feminina och maskulina. Och klockan, vad säger vi om den? Jo, hon. Båten likaså.

En av mina elever som går sitt andra år i samma klass och som aldrig visat något större intresse för studierna, kvicknade plötsligt till när jag presenterade t-genus och n-genus och påpekade att jag förra året lärt ut att det hette utrum och neutrum. Resten av de studerande reagerade inte alls; för dem är genus något som har mycket lite med grammatik att göra.

Ja, ni ser; det är aldrig för sent att lära om och lära rätt. Eller…?


Lämna en kommentar

Veckans boktips: Den lilla bokhandeln i Paris

Jag borde ha begripit direkt när jag såg titeln; det är precis som att böcker med ordet ”lilla” i titeln basunerar ut pekoralvarning. Men jag ville ha något lättläst över jullovet, eftersom huvudboken jag plöjer är på tusen sidor och svårälskad.

För det första förstår jag inte varför titeln säger att det ska handla om en liten bokhandel i Paris. Bokhandeln i fråga är nämligen en pråm och inte så värst många sidor in i berättelsen kastar den loss och ger sig ut på en resa söderut längs med de franska floderna.

Därmed har vi hamnat i något som jag inte uppskattar, nämligen en litterär roadmovie. Kanske är det därför jag ger upp om den här boken direkt?

Så här är det: Jean Perdu, självutnämnd ”litterär apotekare”, förestår pråmen proppfull av böcker. Som enda sällskap har han de två katterna Kafka och Lindgren (jojomen, Lindgren är uppkallad efter allas vår Astrid), om man inte räknar in hans förgrämda jag, vilket aldrig förlåtit ungdomskärleken som för över tjugo år sedan lämnade honom för sin man.

Jo, ni läste rätt, hennes man. MEN VAD I HELA FRIDEN! Ryck upp dig, människa! Get a life!

I alla fall, innan hans stora ungdomskärlek överger Perdu (som för övrigt betyder ”försvunnen” på franska), lämnar hon ett brev på huvudkudden, ett brev som han aldrig förmått sig att läsa. I stället har han nu i över tjugo år gått omkring och inte ens tillåtit sig att tänka hennes namn, utan tänkt **** i stället. Som Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn i Harry Potter.

Av någon anledning läser han nu brevet, och det är detta som får honom att kasta loss och ge sig ut på sin roadmovie. Förutom katterna följer en ung geniförklarad författare och en trind italiensk kock med. Och så får de uppleva en massa äventyr.

Gäsp. Den här boken handlar om böcker och borde vara intressant. Perdu är lika gammal som jag, något som också kunde vara åtminstone lite intressant. Men nej. Inte förrän på slutet, när Perdu tillfälligtvis slagit sig ner i en soldränkt provencalsk by, där han ägnar sig åt att snickra, simma och hytta med näven åt sitt orättvisa öde, tycker jag att det är lite mysigt. Jag vill också äta en massa solmogna tomater och olivoljeindränkta baguetter och croissanter och sola och bada, gärna någonstans vid Medelhavet.

Berättelsen blir dessutom begriplig på slutet, något jag inte tyckt under de två första tredjedelarna. Men vilket dravel, ursäkta mig. Allra sist finns en lista på god medelhavsmat och även en lista i bokstavsordning på ett ”akutbokapotek”. Lite kul ändå.

Som tur är får man tycka som man vill på sin blogg och så här tyckte jag:

”Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George får 1,5 av 5 julgransplundringar av mig.


Lämna en kommentar

Stopp

Hon är död, min vän.

Igår fanns hon, men idag är hon borta.

Jag frågade om jag skulle titta in i morgon och fick svar från hennes dotter att hon somnat in för en stund sedan.

För en stund sedan.

Vad är en stund?

Fem månader? Sextioett år?

Stopp.