Lämna en kommentar

Veckans boktips: Vår älskade

Jag har funderat på vilket som är bäst: Att veta något om böckerna man läser innan man läser dem eller inte. I det här fallet fick jag först efter läsningens slut veta att boken är baserad på Sofokles ”Antigone” från antiken. Det hade ju varit lite kul att veta innan.

Å andra sidan hade jag då vetat hur den skulle sluta och det är inte lika kul.

Jag måste bara påpeka att detta, ”Vår älskade”, är en inbunden bok inköpt för fullpris, eftersom jag fått veta att den var så fruktansvärt bra att jag inte kunde vänta tills den reades ut eller förvandlades till pocket.

Då ska vi se. London är platsen och tiden är nutid. Tre muslimska syskon med rötter i Pakistan i åldrarna 19 till 26, börjar äntligen komma på fötter efter en rad tragedier som drabbat dem sedan de var barn. Pappan försvann tidigt. Han satsade sitt liv som jihadist och slutade antagligen sina dagar i Guantánamo, ingen vet.

Mamman och mormor dog samtidigt några år senare. Isma, som är äldst, får då ta hand om sina småsyskon, Aneeka och Parvaiz, vilka är tvillingar. När berättelsen börjar ska Isma precis flytta till USA, där hon fått en forskartjänst.

Plötsligt försvinner Parvaiz och det dröjer ett tag innan systrarna förstår att han gett sig av till Raqqa för att ansluta till IS. Tvillingsystern inleder ett förhållande med inrikesministerns son i förhoppning om att han ska kunna påverka sin far, som i sin tur förhoppningsvis ska kunna få ut brodern ur IS’ klor och även hem till England. Inrikesministern är också muslim, men en sekulär sådan. Han har gjort politisk karriär genom att propagera för att alla utlandsfödda ska anpassa sig efter landet de bor i.

När Isma går igenom säkerhetskontrollen på Heathrow förödmjukas hon med frågor som vad hon anser om homosexuella, om skillnaden mellan shia och sunni, om hon vet vem som vann ”Hela England bakar” o.s.v.

Författaren själv har rötter i Pakistan och jag misstänker att en hel del röster och situationer i boken är självupplevda.

Det är en mörk bild som målas upp om vad som kan ske när fördomar, främlingsfientlighet och populism tillåts breda ut sig. Själv har jag inte så mycket till övers för jihadister som ger sig i lag med IS, men till syvende och sist är det fortfarande människor, vilka staten har ansvar för. Eller? Har man förbrukat sina mänskliga rättigheter när man blir en IS-krigare? Alla har ansvar över sina liv och kan aldrig skylla sina val på någon annan, men unga lättpåverkade människor som luras in i något de inte begriper och för vilka det sedan finns noll och ingen återvändo – tja, svårt att döma. Deras barn måste väl ändå vara oskyldiga…?

Boken är uppdelad i fem delar, lika många som det finns berättarröster. Historien rullar på, men berättas ur de olika huvudpersonernas perspektiv. Det är ett snyggt grepp. Bokens andra halva är betydligt mer spännande än den första. Och sedan slutet… Ja, nu när jag vet hur ”Antigone” slutar förstår jag den oundvikliga och spektakulära upplösningen. Kanske är det spoilervarning på detta, men Sofokles skev tragedier.

”Vår älskade” av Kamila Shamsie får 4 av 5 midsommarblomster av mig.


Lämna en kommentar

Andrum

När livet är sömnlöst och jobbet ändlöst, är det som sötaste honung i örongångarna när någon säger:

– Vi sticker ut till min stuga och fikar!

Så vi lämnade verkligheten bakom oss och befann oss plötsligt i något obeskrivligt skönt.

Vitmenade brädväggar, såpaskurat golv och en rogivande utsikt…

– Jag kvistade inom ”Flickorna Lundgren” och köpte några kakor och mamma har bakat frallor, sa hon som om det var det naturligaste i världen.

Sedan besåg vi ägorna.

Hörrni, ni vet väl om att det är juni för fullt där ute?


Lämna en kommentar

Vardagar i juni

625 spänn ska de ha för att klippa mig! Som om! sa jag, det får Tova fixa!

– Faaaast …. jag har ju aldrig klippt någon förut.

– Jo, dig själv.

– Det är ju inte riktigt samma sak…

Men allting går med hjälp av Youtube.

Den yngsta systern återfanns fem minuter från min arbetsplats, numera hennes arbetsplats. Jag var tvungen att svänga inom och se henne in action.

Detta barns fullständiga metamorfos från världsfrånvänd, ordknapp skärmmissbrukare till en kvittrade ”Och vill vi ha något kvitto idag?” och ”Ja, jordgubbarna är våra egna!” och ”Vet du ungefär hur mycket potatis du vill ha, ett eller två kilo?” – som den värsta krämare.

På kvällen berättade hon (som med nöd och näppe fick godkänt i Ma1) upprört att hon tvingats räkna ut hur mycket växel en kund skulle ha tillbaka i huvudet. Detta kan sluta hur som helst.

Och nu är de här:

Äntligen. Men underbart är kort, alldeles för kort.


Lämna en kommentar

Systraskap

För exakt hundra år sedan fick den svenska kvinnan rösträtt. Berusad av glädje och frihet kastade hon då även av sig korsetter och annat förtryck, klippte av sig hårsvallet och lät kjolen krypa upp ända till knät. Getingmidjorna försvann och klänningarna blev raka.

20-talskvinnan var född.

Igår samlades ett helt gäng 20-talskvinnor i herrgårdsmiljö och sörplade Afternoon Tea. Engelska fraser likt ”How do you do?”, ”It’s marvelous, dear”, ”Oh, really!” och ”Yes please” studsade mellan de medaljongtapetserade väggarna.

I bakgrunden betade en gammal vevgrammofon av det ena örhänget efter det andra och på skivomslagen kunde man läsa ”music for dance, for listen, for pleasure”. Guldkantade koppar klirrade och lillfingrar spretade.

Vilket fantastiskt sätt att fira sin 50-årsdag på!

Sedan blev det charston-dans med bensprattel och axlar i hakhöjd.

Och middag, allsång, tal och sötsaker…

Nej, jag kan inte ta såna där spegelbilder och hur jag än gör ser jag ut som en indian. Men min väska var snygg.


Lämna en kommentar

En liten semester, kan man säga.

Storebarnet uttryckte en önskan att få ha födelsedagskalas/avskedskalas för sina närmsta vänner.

Helst utan föräldrar- och syskonnärvaro.

Maken, en handlingens man, skred raskt till verket och bokade en liten tillflyktsort, en 70-talsstuga utanför Ystad.

Fanns det ingen närmre? kanske ni undrar. Jo, men nu ville vi kanske till Ystad.

På vägen dit körde vi förbi en skylt där det stod Skarhult. Bums svängde vi in och tog oss en blomkålssoppa i slottsmiljö.

Dessutom visste jag att det på slottet fanns en utställning om Ester Blenda Nordström och den tyckte jag att vi kunde passa på att beta av när vi ändå hade vägarna förbi, så att säga.

Jag tänker inte berätta om henne här (se tidigare boktips), men tyckte att det var kul att med egna ögon se en två meter hög ranglig kaktus, vilken för hundra år sedan var ett litet skott på Pampas slätter i Argentina, avnupet och hemfraktat av Ester Blenda.

Nu har jag läst en bok om henne, sett en film om henne, hört ett sommarprat om henne, sett en utställning om henne – nu vet jag allt och lite till om Ester Blenda Nordström.

Därefter for vi till Haväng.

Första stranddagen!

Trots att jag svettades som en galärslav badade jag inte. Det var stenigt och brant och jag är en riktig ömfoting. Därför fortsatte jag att svettas, i timmar. Ända tills vi kom till en chokladcowboyaffär (fråga inte), där jag stack huvudet i en frys och äntligen fick en smula lindring.

Nationaldag var det.

På kvällen tog det hemförvisade Lillebarnet tåget till Ystad, där hon plockades upp av oss och bjöds på middag.

Då kom regnet.

Och vi kröp in i vår lilla 70-talsstuga, som luktade precis som en 70-talsstuga: fukt och unk.

Morgonen därefter klev jag upp i gryningen för att ta en promenad (behövde tänka ut ett 50-årstal) längs med havet.

När jag kom tillbaka låg fortfarande Lillebarnet och trynade innanför följande neddragna 70-talsrullgardin.

Sedan for vi till ”Olof Viktors” och åt frukost.

Vad vill du göra nu? Åka till små gallerier? Besöka keramiker? Titta på utsikten vid Ales stenar? frågade vi Lillebarnet.

Jag vill shoppa i Malmö, svarade hon.

Kulturundervisningens väg är törnbeströdd.

Och hur gick det då för Storebarnet och hennes 3-rättersmiddag? Jag hann knappt träffa mina gäster, för jag fick ju hålla på med maten hela tiden, sa hon.

Se där, se där. Det är inte så dumt med föräldrar i närheten ändå.


Lämna en kommentar

Mission impossible

En katt med den här uppsynen:

… skulle igår utfodras OCH medicineras. Av mig. Och då pratar vi inte om att krossa tabletter och blanda i räkröra, utan tabletterna – tre till antalet – skulle handgripligen stoppas i kattgapet och därefter sväljas. Av katten.

Katten och jag var obekanta med varandra och katten visade detta genom att fientligt stryka runt längs väggarna och samtidigt låta som en bandsåg som tar sig igenom en frusen dovhjort.

Om jag klarade det?

Jepp.


Lämna en kommentar

Konsten att släcka bränder

Folkhögskola.

Det är en fantastisk uppfinning.

Ingen annanstans sammanstrålar en sådan mängd original, vilka smittar av sig på varandra, men som i slutänden ändå fortsätter att vara original.

Man blir galen på dem, ger upp om dem, vill drämma något i skallen på dem, men då läsåret nått sitt slut har de nästlat sig in i ens hjärta och man står där med en klump i halsen och ser dem ta sina stapplande första steg ut i världen.

Igår, på avslutningsdagen, fick de av oss varsin tesked i ett gult och blått snöre att ha runt halsen.

I Amos Oz bok ”Hur man botar en fanatiker”, skriver han att människor agerar på tre olika sorters sätt vid en brand. Den första kategorin springer så långt bort de bara kan och ser sig inte om. Den andra kategorin skriver upprörda inlägg till ansvariga om vems fel det var att branden bröt ut. Den tredje kategorin försöker hitta något att släcka elden med. Hittar man ingen spann att ösa vatten i, tar man en kopp. Hittar man ingen kopp, tar man en tesked.

Det är sådana människor vi vill skicka ut i världen, sådana som försöker göra något åt orättvisor, även om det innebär att bara hälla en tesked vatten på en brand.

Efter allt, när alla tack och fina presenter delats ut, drog en av ”mina” elever mig åt sidan och gav mig en bukett blommor – från hennes mamma. Från en mamma till en annan mamma. Också fick jag den här, inslagen i en stor mängd cellofan:

– Det är ett bokstöd, sa hon, för att du älskar böcker. Men också för att du varit mitt viktigaste stöd i två år.

Kanske en tesked vatten för henne. För mig något stort och dyrbart.