Lämna en kommentar

Så nära men ändå så långt bort

– Jag är besviken! sa maken och viftade upprört med det tjocka kuvertet från Nordsjællands Politi.

– Den danske medborgaren har synpunkter…?

– För det första finns inte mitt nya personnummer med och för det andra tycker jag att de kan lära sig engelska. Eller svenska. När de ville veta vad som fanns i den stulna väskan, sa jag att där fanns en plånbok. Då blev det knäpptyst i luren. A wallet! sa jag då. Fortfarande ingen som begrep. Efter mycket dividerande trillade slutligen den danska poletten ner: En pung! sa dansken.

– Jaja, en pengapung, klart som korvspad.

– Vidare har de stavat mitt namn SVEND HOKAN HENNINGSSON. Och postnumret är fel och bokstäverna på bilens nummerskylt är omkastade och jag bor tydligen på Fpårögatan i Rydeback.

– Det har det svårt med prickarna…

– DET FINNS Å I DANSKAN!

– Men hur gick det nu då? Blir det dansk tjuvjakt, fingeravtryck och vittnesmål i tinget?

– ”Ikke grundlag for at indlede en efterforskning”.

– Case closed, alltså.

– Ja. Upprörande hur de behandlar sina danska medborgare, jag bor bara fyra kilometer bort.

– Käre tid, hade de de vetat vem de skulle få på halsen hade de aldrig gett dig något danskt personnummer.

– Pffh.


Lämna en kommentar

Den glade vandraren

Där jag bor finns en fin strand, men det är för mycket folk. Det är dessutom för mycket bekant folk.

Så jag cyklar till Råå. Där, bland läderhudade pensionärer i slitna frottérockar, vecklar jag ut min handduk. Efter badet slår jag mig ned på den strategiskt placerade bänken och så sitter jag där och filosoferar.

Tills det kommer ett par som ber mig att maka på mig. Och det gör jag så gärna. Snart får jag veta deras livs historia.

Han bodde i Landskrona, hon i Helsingborg. Från varsitt håll cyklade de, den ene norrut och den andra söderut och så möttes de på Råå, vid bänken där jag just parkerat min lekamen.

– Så den har funnits i åtminstone 50 år! avrundar de.

Tänk ändå, tänker jag när jag cyklar hem i svag medvind. Försiktigt cyklar jag och plingar gör jag också, för det har jag nu fått lära mig att man ska göra. Men får man cykla ikapp främmande människor och sedan vända sig om och glo på dem? Vad säger cykelkodexen om det?

Fast jag gör det ändå, för jag tycker att det är något bekant med den marscherande gestalten.

Och titta; det var ju Mulle! Som ägnar sin lediga dag åt att promenera Skåne runt (etappvis, förståndigt nog).

Vi följs åt en bit på livets väg och sedan trampar jag vidare. Hon med.

Livet på två pinnar.


Lämna en kommentar

Familjen von Trapp

Som. vi. har. övat.

Och nu är det över!

Så här såg det ut backstage (och utan min ryggtavla – av naturliga skäl):

Jag måste säga att jag är stolt över mina döttrar. Att de vågade! Och att nerverna höll! Sådant vet man ju inte förrän efteråt.

En vänlig själ spelade in första sången från en skuggig åhörarplats, och då lät det så här:

Förutom att vi sjöng i slow motion tyckte jag att vi prickade de flesta tonerna; man kan inte få allt.

Nu vilar vi på lagrarna. Länge.


Lämna en kommentar

Av barn och dårar

Jag tror att somliga smygläser min blogg. Härom dagen kom från Lillebarnet följande SMS:

Ni ser, hon har gjort sig omaket att kopiera från bloggen och jag fattar först ingenting. Men sedan går det upp en talgdank och konversationen fortsätter:

Jag älskar när jag blir uppläxad av mina barn! Särskilt av det yngsta som inte tycks veta att man säger de men skriver det. Annars kommer man som svensklärare undan med det mesta i felskrivningsväg. Alla tror att man alltid stavar rätt, oavsett om man stavar rekognoserar recognicerar.

Underbart att vara en sådan auktoritet.

För övrigt hade vi med oss en god pastasallad på sommarmötet.

Det var för varmt i solen och för kallt i skuggan.

Alltid e de nåt.


Lämna en kommentar

I kostymernas värld

Kommer ni ihåg signaturmelodin till ”Stolthet och fördom”, TV-versionen? Den spelades när jag tågade in på ”Kulturen” i Lund, där de för närvarande hyser en Jane Austen-utställning.

Alldeles tårögd av lycka blev jag.

Systrarnas klänningar i ”Förnuft och känsla”. Mer ”Förnuft och känsla”:

Och förstås, ”STOLTHET OCH FÖRDOM” med Mr. Darcy himself. Här har vi hans klädnad när han badar i godsets damm och Miss Eliza oförhappandes dyker upp.

Och här har vi även Miss Bennets dräkt.

Närstudie i någon annan Jane Austen-karaktärs finklänning. Inget knussel i TV-rekvisitan här, inte:

Utanför utställningen, fick vi sedan se ett skådespel influerat av Jane Austen. Det var mycket hjärta och smärta, pengar och brist på pengar och givetvis: bröllop på slutet.

Varmt så det luade var det också. Kan man få för mycket Jane Austen?

Nej, det kan man inte.


Lämna en kommentar

Själens obotliga ensamhet

Här simmade vi ut över tång, under himmel. Sedan satt vi där och förundrade oss över att det var sommar och att man kan bada och att det inte fanns några lektioner att förbereda.

Just nu.

På hällen till vänster har fiskarkvinnor i generationer klappat sin tvätt ren. En dag i juli kan det kännas romantiskt, men en januarimorgon med isande nordanvind…

Vi har det bra ändå. Utslitna på grund av tvätt blir vi inte längre, ej heller av mjölkning eller bethackning.

Men själen, den blir utsliten.

Åtminstone lärarsjälen.


2 kommentarer

Ett brott

Tvåhundra kronor mer kostade det att ta med sig bilen på båten (nu pratar vi färjor och inte segelbåtar), så då gjorde vi det. Lillebarnet ville så rysligt gärna åka till Danmark.

Lite norr om Helsingør gjorde vi vårt första stopp för att ta ett litet dopp (😏).

Precis uthällda på stranden gick billarmet och maken galopperade upp till parkeringen.

Jo, så var det. En svensk cyklande man hade sett förövarna rejca mot Helsingör i en vit danskregistrad bil. Tyvärr hann han inte se nummerskylten.

Konstigt nog var inget stulet, men på marken intill bilen låg detta:

En prydligt ihopvikt scarf och en näve mynt.

Genast skenade min vitala fantasi iväg och jag målade upp en fantastisk Ture Sventon-historia i huvudet. Bevismaterial på brottsplats! Fingeravtryck! DNA-prov!

Men den danska polisen var inte ett dugg intresserad av bevismaterialet, men däremot av exakt vilken färgnyans vår bil har.

– Maplebrown metallic, sa maken, som begåvats med ett danskt personnummer för att över huvud taget få prata med polisen. Nu är han typ dansk.

Vilken tur att det inte var jag som skulle vittna om bilens beskaffenhet. Jag vet absolut ingenting mer än att det är en Volvo och att den har fyra hjul. Färg: brun.

Hursomhaver var det bara att vända åter mot hemlandet. Eftersom baksätet såg ut så här:

… fick vi lägga en handduk över hela rasket för att Lillebarnet inte skulle få sina små skinkor skivade. Precis när vi startade bilen sa hon plötsligt:

– Min väska är borta!

Jaha, där var pudelns kärna; ett klassiskt smash- and grab brott. I sin (systers) väska hade hon en plånbok innehållande bankomatkort med summa summarium 30 riksdaler, ett sommarjojokort för 16-åringar och en power bank (fråga mig inte vad det är). Tjuven måste ha blivit en liten smula besviken.

Och vad händer sedan? DET BÖRJAR REGNA.

På två månader har det regnat en gång och det var på midsommarafton. Nu kommer tidernas störtskur OCH VI HAR INGEN BILRUTA. Ironiskt är bara förnamnet.

Nu blir vi hemmavid. Bevismaterialet tog vi med oss. Synd om det var en liten tant som tappat sin scarf…