Det här är Elizabeth Georges 21:a roman om den adlige kommissarien Thomas Lynley och hans stökiga och frispråkiga assistent Barbara Havers. Jag har följt deras bravader i 26 år, men vet att de första böckerna om paret gavs ut 1988.
Varför fortsätter jag? Och behövs det verkligen över 600 sidor för en deckare? Och tröttnar jag aldrig?
Svaret på frågorna är därför, nej och jo.
Vad är bra med Georges böcker? Språket, miljöskildringarna, humorn, det klassiska formatet på deckarupplägg, kontrasterna och relationerna.
Vad är tröttsamt med Georges böcker? Att de är sådan tegelstenar – onödigt långa, tycker jag, att det är så många olika karaktärer och sammanhang som man måste sätta sig in i och att varje nytt kapitel handlar om en ny karaktär. Jag blir tokig på alla dessa blindspår och människor som jag måste ta mig igenom för att komma vidare.
Å andra sidan vet jag att det är exakt det som gör boken spännande.
Bäst är naturligtvis – som alltid – Barbara Havers. Hon är så vansinnigt rolig och fullständigt respektlös, vilket verkligen behövs bredvid den ibland väl präktige och ständigt rättrådige Lynley.
En annan ”sympatisk” grej med Elizabeth Georges böcker, är att de nästan alltid tar upp aktuella och upprörande företeelser i samhället. Den här gången handlar det om kvinnlig könsstympning, något som är förbjudet i bl.a. England (där romanerna utspelar sig), men ändå givetvis förekommer.
Intressant var också att lära känna den nigerianska familjen Baku, som lever långt från Lynleys gyllene salonger. Det är svårt att värja sig från det våldsamma patriarkat som familjen tvingas leva under. Inga moraliska, ekonomisk eller juridiska regler gäller för pappan, men det gäller endast och bara honom själv; barnen och frun är hans egendom och har inga rättigheter alls.
Elizabeth George är nu 74 år gammal och frågan är naturligtvis hur länge hon kommer att hålla på att blåsa liv i Lynley och Havers. Jag kommer i alla fall att vara lojal och trofast läsa om det kommer ut fler delar om det udda radarparet.
Jag måste ju veta hur det går.
”Något att dölja” av Elizabeth George får 3 av 5 sensommarbuketter av mig.
valallena.wordpress.com 