En dag när det inte råkade vara studentkalas eller fadderfest, uppvaktades den lilla ständigt blundande människan som precis fyllt 25.
Hon är nämligen sedan en vecka tillbaka hemma. Lite snopen (besviken?) blev hon när hon upptäckte att det enbart och endast var hon som var hemma. Och så vi då, det medelålders föräldrarparet som gillar stadiga sömnrutiner, regelbunden husmanskost och På Spåret klockan 20 på fredagskvällarna.
I alla fall. Hon tog genast på sig sina presenter och kråmade sig framför spegeln.
Sedan åt vi tårta, för det hade vi inte gjort någon gång den dagen.
Eftersom jag kalasat i över en vecka, har jag inte hunnit dokumentera allt annat som skett mellan bjudningarna.
Till exempel har eleverna gått på sommarlov alternativt lämnat skolan för alltid.
En av de sista dagarna åkte vi på utflykt till ”Borgen” på Ringstorp.
Tänk att jag vuxit upp ett stenkast därifrån, men aldrig varit där.
Egentligen skulle vi ha åkt till Ven, men någon kunde inte cykla, någon ville ha sin valp med, någon ville inte åka båt, någon var rädd för öar o.s.v. o.s.v.
Så det blev Borgen med aktiviteter typ ”Fångarna på fortet”. Första aktiviteten var gissa spriten från åtta olika flaskor. Fin start på skolresan, tyckte vi inte.
Dagen efter var det högtidlig avslutning på skolan och jag förärades en sån där tallrik runt halsen.
Jag fick också ett porträtt av mig själv. Det har jag minsann aldrig fått förut.
Tja. Likt, eller hur? Tyvärr.
En elev kom fram och berättade att jag i början av läsåret sagt att jag var stolt över honom (minns varken att jag sagt det eller vad han gjort för att förtjäna min stolthet).
Resten av läsåret blev väl lite mer svajig för den här eleven och nu frågade han mig tyst om jag var besviken på honom.
Tänk att det spelar så stor roll vad vi säger och gör för dessa våra minsta; att vi får bygga relationer med våra elever och kanske bli den förste vuxne som ser dem på riktigt.
Sådärja, nu har vi inte lagat mat på en vecka. Vi har inte heller varit hemma en enda kväll på en vecka och presentsäcken är tom.
Men nu är alla våra studenter firade och utsparkade i vuxenlivet. Och fast jag njutit varenda sekund av all trevlig bjudmat, känner jag att jag klarar mig utan potatissallad en stund.
Här har vi torsdagen till lördagens jubilarer:
LydiaHildaHugoAlbin och Gunnar
Äsch, vi får väl ha en bild på några gäster också.
Exakt här stod hon i höstas, nyinflyttad och förväntansfull.
Nu har hon flyttat ut. Eller, hennes grejer har flyttat ut.
På kylen hänger en nidbild av Bamsen.
Fina Bamsen, som fick gulsot när vi tvingades tvätta honom efter ett lokalt springmaskutbrott i någons säng. För länge sedan, preskriberat sedan många år.
Varför har jag aldrig fattat hur ljuvligt det är i början av juni? tänkte jag igår.
Inte så länge tänkte jag så, för jag kom på svaret ganska snabbt.
För att:
Vi har en födelsedag den 31 maj och en den 3 juni. I 25 år har det varit stora släktkalas varje år i början av juni. Vid jämna födelsedagar har det varit jättestora släktkalas i början av juni.
Tre gånger har vi haft studenter i huset i början av juni.
Lägger vi sedan till avslutningar och brännbollsturneringar i det oändliga och ett upplopp med detsamma på jobbet i början av juni – tja, där har vi nog svaret.
Så nu njuter jag i fulla drag. Oj oj oj, vad jag njuter.
Fredag, lördag, söndag har vi varit på studentuppvaktningar och studentföräldrarna har varit vänliga nog att variera studentmenyerna. De har dessutom roat oss med diverse föreställningar, allt från musikaler till orkestrar med stomp-klappningar.
Dessa junidagar! Jag vill omfamna dem, hålla dem tätt intill mig och aldrig släppa taget. Ljuvliga, ljuvliga tid!
Maken och jag ägnade förmiddagen åt motion. Vi har väldigt olika syn på vad som är motion.
Jag tog en walk and talk runt Råådalen med bästa Maria.
Det är något med den bryggan! Jag får Madicken-vibbar.
Intåg i sommarhagen.
Maken å andra sidan gav sig in till asfalten och kutade en mil i ”Springtime” (oerhört töntigt namn). Jag sa åt honom att dokumentera och detta krävde bister koncentration.
Sedan var det studenthippa, den andra av åtta. Vi kommer inte att laga mat på minst en vecka.
När jag var 25 år gick jag Musiklinjen på Liljeholmens folkhögskola.
Jag hade varit gift i ett år och var definitivt äldst i klassen. Dessutom var jag skåning. Alla dessa tre egenskaper gjorde mig till ett unikum; något ofattbart gammalt å ena sidan och något ofattbart ung och gift å andra sidan. Dessutom skrattade alla rått åt hur jag uttalade ”persiljejärpar”. Och ”Torsten”.
Till jul hoppade jag av, för då kom jag in på Folkhögskolelärarlinjen.
Och plötsligt var jag yngst. Aldrig hade de haft en sådan ung människa på programmet. Lärarna var lika delar skeptiska som oroliga över att ha tagit på sig ett sådant ansvar som att låta en 25-åring – akademiker – läsa till folkhögskollärare.
(Första praktiken på Kaggeholms slott och folkhögskola tillsammans med …)(…andra blivande folkhögskollärare. De på bilden var redan författare, dramaturger, koreografer och radiopratare)
Igår fyllde mitt äldsta barn 25 år.
Jag tror att hennes år kommer att innehålla livsval, nya bekantskaper och känslan av att vara väldigt ung och väldigt gammal på samma gång.
Och efter 25 börjar kroppen brytas ner och åldras.
valallena.wordpress.com 