Kvinnor och män

2014-05-30 av valallena 1 kommentar

Nu har jag haft läsårets sista lektion – HURRRAAA!! Nästa vecka blir det klassresa och frilufsdag. Men in i det sista undervisade jag, minsann. Halade fram mina tummade overhead och försökte banka in lite språksociologi innan loppet var kört och obildningen satte in; inga lustiga timmar så här på slutet, inte.

Språksociologi handlar om hur språket utvecklas och förändras i och mellan olika grupper i samhället. MYCKET intressant.

Ta t.ex. det här med män och kvinnor. Lyssnade på en sommarpratare som både var ung, kvinna och sportkommentator. Hon hade lyckats reta upp en hel del manliga tittare/lyssnare för att hon var just en kvinnlig fotbollsexpert.

FÖR EN KVINNA KAN JU INTE VARA FOTBOLLSEXPERT, DET ÄR JU SOM ALLA VET EN GENETISK MANLIG NEDÄRVD EGENSKAP.

Nu handlar språksociologi om manligt och kvinnligt SPRÅK, om vi för ett ögonblick skulle återvända till min sista lektion.

Män har en förkärlek för objektiva, allmänna, världscentrerade ord, talar i substantiv, använder långa meningar med tveksamhetspauser men uttalar sig ändå med större säkerhet än kvinnor.
Kvinnor i sin tur har ett mer nära språk, pratar gärna om människor och känslor, använder i större utsträckning adjektiv och verb, garderar sig med ”eller hur?” och ”va?” och uttalar sig helst inte i större offentliga sammanhang.

Känner ni igen er? Tyvärr bygger dessa ”sanningar” på ganska gamla undersökningar och är naturligtvis inte hundraprocentiga. Men visst ligger det något i det.

När jag undervisar 55+, en lätt åldersstigen klass med 35 damer och 5 män, yttrar sig kvinnorna mycket sällan när jag lämnar ordet fritt. Men när de går UT från klassrummet tycker de hur mycket som helst och tjattrar i munnen på varandra om allt vi diskuterat under lektionen.
Ber jag dem diskutera i smågrupper och ska ha någon till att sammanfatta gruppens tankar, skickas alltid männen fram. De fem männen. Hallåååå?!

Allt det här dryftades under dagens familjemiddag. Döttrarna höll inte med i allt, argumenterade och protesterade. Jag är övertygad om att vi som har döttrar har en viktig uppgift i att om inte förändra mönster, så åtminstone i att diskutera och medvetandegöra.

Jag hoppas att om femtio år mina döttrar självklart gör sin röst hörd och inte skickar fram männen att föra deras talan.