Nu kanske ni undrar om jag helt drunknat i de obildade, illitteratas träsk, men lugn, bara lugn, här kommer det – VECKANS (månadens) BOKTIPS.
Den här boken står i många bokhyllor. När man pillar lite nyfiket på den hos folk, säger de genast ”Den är bra!”. I min bokhylla har den stått i tre år och anledningen till att den inte blivit läst tidigare är att den är så fet, 950 sidor. En riktig näsknäckarbok, således.
Nu var tiden mogen, nu har jag läst
SHANTARAM av Gregory David Roberts.
Shantaram är det indiska namnet den australiensiske efterlyste mannen får när han anländer till Bombay efter att ha rymt från ett rymningssäkert fängelse.
Han kommer i kontakt med Bombays undre värld och sysselsätter sig snart med pengatvätt och passförfalskningar.
Under en period flyttar han in (ut?) i Bombays gigantiska slum, där han av någon konstig anledning arbetar som läkare. Han hamnar i indiskt fängelse, en fullständigt vidrig plats, akta er för det!, följer med maffiabossen till Afghanistan, där han strider tillsammans med gerillan, är med i otaliga gäng-uppgörelser med dödlig utgång och glider ibland ner i heroindimmorna.
Ja, det behövs 900 sidor för att göra några få år av författarens liv rättvisa. För allt är nämligen självupplevt! Fast jag tror att han saltat sina upplevelser en liiiten aning ibland.
Lin, som huvudpersonen kallas, är en tvättäkta antihjälte. Han gör en massa skit, men han gör det av rätt anledning. Det går inte att låta bli att tycka om honom.
Starkast intryck gör hans upplevelser i fängelset och hans kamp i de afhanska bergen. Alltså, de svenska fängelserna är faktiskt helt OK… Och min väldigt fördomsfulla bild av afghanska män får sig en rejäl törn. Detta arma land, vad de har fått utstå! Någonstans i boken läser jag att krig kan startas av hedervärda anledningar och fred kan skipas på skamliga sätt.
Mitt i all kriminalitet och hårdhet går ett stråk av värme, brödraskap och kärlek. Och humor! Jag älskar engelska med indisk brytning! ”Du ta mitt allra bästa själv till restauranget med din armar”.
”Shantaram” är en bok lätt att tycka om. Det finns en del sega transportsträckor i början, och kapitlen är väl långa, men så sugs jag in i någon av alla dessa osannolika skeenden, och plötsligt har jag läst hundra sidor till. Håller man bara ut, belönas man på slutet med en hel massa förklaringar på vad som egentligen hände i början, och inte minst, varför. Sådant gillar jag!
Men jag undrar verkligen; kan en enda man ensam ha upplevt allt detta…?
valallena.wordpress.com 